Derför jag förstfödslorätten sjelf utkräfde med stiletten i zechiner blodiga; I ett segel in jag sydde liket, dränkte det och flydde från de hundra öarna. Men på qvällen, förr än solen dränkt sig, låg jag i bigtstolen; aflat för kontant — ha! ha! Men välsignelse för inte, fick jag flux af de fromsinte, beliga abbåberna! Så jag den affären glömde, tjuste qvinnor, bålar tömde natten om vid orgierna; — njöt om dagen af siestan lugnare, om möjligt, nästan; än i oskuldstiderna. Sen ett flyktigt lif jag förde, hvar jag kom allt lugn jag störde, dref med landsvägsriddarna, rädd för sbirrer, som för pesten, sysslolös omkring för resten ibland Apenninerna. Sist af svärmisk kärlek galen, blef jag vigd i Arnodalen vid en ung giftblanderska, tränsjuk, som signora Luna, med två ögon, så nötbruna, som på en Cirkassiska! Jag hör fjäten af en qvinna! Spöket al din älskarinna följer 053 I hälarna; genom dimman, midnattsfloret; glänsa ögon bort i choret, matta och glasaktiga. Qwest ce qwici? Qui vive? Signora! Lösen är en kyss — och våra bjertan lätt bestickliga, när det vackra flickor gäller! — derför räck mig munnen, — eller: on passe pas! min nådiga! Dock! vi öfverge courtisen! Hal dess bana är, som isen, damerna förrädiska; — ormen bakom rosen lurar, under rifna fästningsmurar de fördolda minorna.