Aftonbladet – 3 februari 1843, sida 1

wasen, liksom han ville hemtat tröst af nationalbelöningen, som hängde om halsen. Bruden gret, det förstås, men aktuarien höll god min, tog sig, efter aktens slät, en pastill i munnen samt omfamnade sin fru svärmor. De voro således ett äkta på ör lifstiden, den tråkige mannen och den glada, yra flickan; ingen af dem älskådeden7 andre. Aktuarien tänkte beständigt på sin egen hulda person och gifte sig, för att! på ålderdomen, då ban ej orkade sitta och räkna, utan måste dricka vatten och nyttja flanellsskjorta, skulle ha en som skötte sig, Som kokade fläderthedet och lagade till islandsmossan. — Desslikes skulle Utla ärfva fru mamma, och han kysste fru manmima så ömt på handen, derföre att fru mamma var så fet, alt hon, Gud bättre, en vacker dag borde dö af slag; med ett ord, det var en rörande sonlig kärlek, en sådan som krusar och bockar och komplimenterar: men som begrafver föremålet med den största .rankilitet i verlden. Lilla frun deremot älskade heta naturen, älskade med ett fromt barnsligt hjerta allt Iefvande, med undantag dock af herr Papperman, som var henne beskärd till ledsagare genom lifvet. Men hvarföre gifte hon sig? Jo det är ganska förklarligt. Mamma predikade natt och dag om herr Papperman, fällde tårar. då Ulla ej kunde å sig till att älska honom, och mente att lillå Ulla skulle slå en spik i hennes likkista, om bon ;j gifte sig med honom. Nå väl, allt detta verkade, eller kanske snarare det beständiga tragsandet, verkade, att Ulla började anse sitt hem ör elt Ssgs olycksort och derföre blott vill? hemfrån. Det är ibland med flickor i mödernehemmet om med slafvarne i Marocko, de fly derifrån äfven på den uslaste farkost, öfverlemna sig åt öppia hafvets alla faror, blott för att komma från and, från det. eviga slafveriet af moraliska lexor, som omtuggas från morgon till qväll. Detta bjir