Aftonbladet – 2 februari 1843, sida 2

— Läsaren finner i dagens Blad fortsättninge och slutet af öfverläggningen hos Hrr Femtio Äld ste, angående den tillämnade högtidligheten näst Måndag; och man kan deraf inse, alt alla de rys ningar, som en och annan lärer erfarit vid ryk tena om hvad der skall blifvit yttradt, sakna al giltig anledning. I sjelfva verket kunde det vi fört:ena att litet närmare undersöka, huruvid icke hvar och en, som af borgerskapet emottagi det förtroendet att bevaka dess angelägenhete såsom ledamot bland de femtio äldste, icke alle nast har rättighet utan äfven är skyldig att der vid, i afseende på allt som kan leda till pennin geutgifter, iakttaga aldeles samma grannlagenhet som tillhör riksdagsmannen i fråga om disposi tion af statens medel, och om icke hvarje afvi kelse derifrån för att tillfredsställa sina egna per sonliga känslor, för hvilka det alltid blir behagligt at kunna visa sig frikostig, innefattar ett öfverskridand af hans uppdrag. Är detta grundadt, så kan ma: också derefter lätt bedöma halten af den jargon som vill finna något opassande uti, att vid till fällen, då förslag väckas om festiviteter för kung liga personer och hofvet, göra äfven de lindriga ste anmärkningar. — , Någonting som ganska myc ket förhöjer koloriten och det pikanta, ja, bety delsefulla i denna öfverläggning är dessutom, at i en diskussion öfver sådant föremål som -dennas återfinna den anmärkningen, och det icke af nå gon oppositionsman, utan af en man, som: sedar början af innevarande statsskick, ständigt deltagi i publika förtroenden och var taleman för bor gareståndet vid sjelfva valriksdagen, att det m hunnit .så långt, att man hvarken är säker til lif eller egendom (se gårdagsbl.), samt den af sam ma ledamot uttryckta ideen, att fira de 23 rege ringsårens fullbordan med en inrättning, som kun de inrymmas på korrektionshuset. Vi nämnt detta, ingalunda för att klåndra ifrågavarande förslag, som tvärtom afser ett både nödigt och nyt: tigt ändamål, utan endast såsom en punkt, hvilken så väl som mycket annat kan förtjena att i hågkom mas. — LILI NES