Aftonbladet – 2 februari 1843, sida 2

Men de politiska skrifterna äro som flugor och mygg under en kolerasommar; deras mängd bevisar, att den politiska atmosferen lider af ojemna, för staternas helsa otjenliga blandningsförhållanden, och det politiska skriftställeriets uppsjö upphör ej af något slags rökelse eller något slags besvärjelse, utan först när tiden med ett vingslag rensat laften, då tystna äfven myggorna, till dess åter dunsterna från djupet samlat sig. Det politiska skriftställeriet är en efemerisk ära, som slocknar så snart orsaken till dess verksamhet upphört, så snart felen som bekämpades eller försvarades äro rättade. Då kommer ingen ihåg, hvilka de voro, som kämpade och som läto sitt bläck för den nya läran, som genomgår verlden. Det politiska skriftställeriet är således både det tacksammaste och mest otacksamma, man kan slå sig på. Det är tacksamt, ty man får sig genast beröm af hela sitt parti, men otacksamt, ty man slömmes lika hastigt som man samlar ära. Då man minnes den, som förbättrat konstruktionen af en välstol eller en plog, den som förenklat den genom några naglar och skrufvar, då man uppreser bildstoder åt den, som lärde oss konsten att göra serskilda bokstäfver till tryck i stället för de sammanhängande, eller den, som uppfann spinnmachinen, mins man ej namnet på den, som kämpade för folkens upplysning, och hvars politiska skriftställeri gaf verlden det skick den eger. Orsaken till detta förhållande är, som det tyckes, den att man alltid värderar tryckpressen och spinnmachinen, men aldrig det statsskick man eger. Spinnmachinen går med sin gama konstruktion, men staten hakar beständigt fast sitt machiner;, derföre alt tiden beständigt lap