Aftonbladet – 31 januari 1843, sida 1

bredvid Lons bädd och slösade på honom de ömmaste omsorger. Clotilda, som satt vid hans bufvudgärd, lät mig LIkväl endast göra sådant, som hon alldeles icke kunde göra ensam. Hon vände ej sina blickar från brodren och frågade mig ofta, om jag ej tyckte, att han såg bältre ut, om jag ej trodde, att han led mindre. På aftonen den andra dagen återfick den sjuke sansningen och ropade På sin syster; jag drog mig undan till fönstret. De talade sakta några minuter. Då jag åter naikades, nämnde den unga flickan mitt namn, prisade hvad hon kallade min godhet och gaf mig för första gången namnet vän. Jag Var stoltare deröfver, än öfver en krona. — Tack, min herre, sade Leon; de olyckliga äro så vana vid ensamhet, att e desto bättre kunna värdera en ädel bandling. Hvila er imedlertid nu; vi hafva redan gjort er för mycket besvär. Jag vägrade. Clotilda var mycket mera uttröttad, än jag, och jag erbjöd mig alt intaga hennes plats, medan hon sofve i några timmar. Efter en lång debatt antogs försloget, med vilkor, att jag sedan skulle hvila mig och vi derefter ömsom vaka. Under denna öfverläggning bade Lon somnat och hans syster pt sdde godt deraf. Hon ämnade just lemna mig, litet lugnare, då jag Gvarhöll henne i rocken. — Mamsell, sade jag, och jag vet icke, hvilken end demon som ingalf mig dessa ord; mamsell, skulle ni kunna älska mig? — Herr Edmond, jag lofvar er invid min broders sjukbädd vänskap, evig tacksamhet. — BI ott det! Store Gud! — Och hvad vill ni hafva mera? Hon gick. Jag besinnade ej, att hen alls icke var beredd på en sådan förklaring. Jag älskade