Aftonbladet – 31 januari 1843, sida 1

bastigt kläda på sig och skickade henne upp till den olyckliga flickan. Flygande, som en pil, till min vän, min farbroders räddare, doktor Nasså, sjorde Jag ett förfärligt väsen på hans port, drog honom ur sängen och förde honom med mig, innan han ännu var riktigt vaken. Jag lät honom ej hvila, förrän han stod vid Lons säng. Han betraktade honom uppmärksamt. Den unge mannen var ännu utan sansning. Efter en lång, tyst undersökning, under bfälken man nästan börde Clotildas bjerta klappa;: skref han ett recept och skickade efter medikamenterna. Han gjorde några frågor, hon svarade tydligt, och man såg, att denna sjukdom ej hade ett symptom, som hon icke kände, ej ett anfall, som hon ej observerat. Då vi gingo, måste vi lofva henne att återkomma. — IHvilka äro dessa personer? frågade mig doktor Nass innan han gick. — Bror och syster, mycket fattiga och Mycket intressanta. — Brodren har ej lång tid att lefva på, han har upphunnit det sista stadiet af lungsot och är så kraftlös af sina lidanden, att han ej längre förmår uthärda dem. Denna dom isade mitt blod. Jag insåg lätt alt Clotilda ej väntade detta, hon bibehöll hoppet att kunna rädda honom, och jag vågade ej betaga henne det. Om aftonen gick jag in till henne, för att erbjuda henne mina tjenster för natten; hon betraktade mig ett ögonblick och svarade, i det hon räckte mig handen — Jag motltager ert tillbud. Huru lycklig gjorde mig icke dessa ord, som uttalades med en så fri öppenhet. Jag satte mig