musselin, tror jag; det skall jag laga att jag får veta. De der skola tjena till mönster; jag vill, att den jag ämnar åt dig skall vara vackrare, än någon af de der. Det låg en barnslig glädje i hennes röst, i hennes sätt. 1Leon svarade, efter ett litet uppehåll: — Ja, om du kunde göra mig en sådan, som den der, så skulle jag blifva glad. Förlåt mig, min stackars vän, du skall göra dig besvär... det är ett infall af en sjuk, det skall kanske blifva rätt dyrt. — Nej, nej, afbröt hon hastigt: tänk ej på det; vi kunna bestå oss detta. De började åter tala sakta, men gingo in, då det började blifva kallt. Jag såg Clotilda leda Lon in i hans rum och önska honom god natt; sedan stängde hon dörren, och all glädje i hennes ansigte var försvunnen. Hon kom iåter ut, för att hemta frisk luft och såg sig omkring, liksom för att se om något främmande öga gaf akt på henne. Jag var dold bakom min gardin, så att hon ej märkte mig. Efter ett par ögonblicks eftertanke, gick.hon fram till valnötsskåpet, uttog derifrån en liten ask, öppnade den och framtog, efter hvarandra, flera små juveler; hon undersökte dem, vägde dem i handen liksom för att utforska deras värde, utvalde en, inlade den iler i asken och slutade med att uttaga allesammans. Stora tårar nedföllo på hennes händer. Hunden, som satt framför henne, följde alla hennes rörelser, hviftade med svansen och uppgaf lå och då några klagande suckar. Hon gaf ej kt på någonting: man såg, att inbillningen åter ramkallat det förflutna, och att hon lidit mycket. Hon inlade sina små dyrbarheter i ett papper och lade dem på kakelugnen. Derefter föll hon på knä; hennes bön var lång och brinnande, ehuru hon ofta afbröt den, för att gå och lyssna vid den sjukes dörr; en liflig ångest målade sig hennes ansigte.e Snart kunde hon ej längre