på mina läppar, tre gånger tillslöt ett slags blyg sel min mun; slutligen kunde jag ej längre håll mig. Nå, madame Canu, nu har ni fått mer att göra de här unga på sidan om. mig hafva ingen piga tror jag? — Ack nej, de stackars barnen! Jac gör ändå ingenting åt dem: mamsellen sköte hushållet, som det tyckes; hvad hennes bror be träffar, så är han så sjuk, att jag spår, det har ej lefver länge. Ordet bror gjorde mig godt! Och slutliger berättade den hederliga gumman, utan att afvakt: några vidare frågor, allt hvad hon visste, och til och med hvad hon gissade. Mamsell Clotilda — det var min grannes namn — arbetade : så snar! hon var-ensam, på det att ingen skulle se det hon var en engel. Jag låtsade ej höra. dessa de taljer, utan satte halsduken i ordning framfö! spegeln. Så fort jag var för mig sjelf, genomgick jag allt detta i minnet och beslöt att göra engelns bekantskap. På hvad sätt? Det visste jag icke; men tviflar man på något, då man är tjugu år? Dagen var qväfvande het; om qgvällen satte jag mig i mitt observatorium, fönstren bredvid mina voro hermetiskt slutna, men då natten inbröt öppnades de. Clotilda satte eller rättare stödde sin broder der och uppmuntrade honom med ljufva ord; jag hörde dem ej, så sakta uttalades de, men jag gissade dem. Vi voro så nära hvarandra, att jag var rädd att genera dem; och satte mig derföre så, att jag kunde se allt, utan att blifva sedd. I detta ögonblick lyste våningen en trappa upp af tusen ljus; praktfulla, nedfällda rullgardiner läto luften intränga, men afböllo likväl nyfiknas blickar; på samma sätt var det om dagen. De begge ungas samtal ble lifligare; de pratade. nästan alldeles högt. — Du tycker, att detta ljus är mildt och behagligt, min Lon, du ville hafva en dylik rullgardin. Jag tror nog, att jag kan måla en sådan. De äro a