qväfva sina snyftningar; hon mnedföll i det hon utropade: Min Gud, förbarma dig öfver mig! Det låg en så djup smärta i dessa ord, att jag ej betviflade, det hon var outsägligt olycklig. Mitt hjerta sammantrycktes vid åsynen af en sådan förtviflan hos en så svag varelse. Clotilda fruktade sannolikt att hafva talat för högt, ty hon uppsteg hastigt och aftorkade sina tårar. Ingenting rörde sig omkring henne. Hon gjorde nu ett starkt bemödande att fatta sig, tog silt broderi och arbetade utan att upplyfta silt hufvud till klockan två på morgonen. Vid sitt uppvaknande fann Lon henne redan sysselsatt med att måla rullgardinen. Jag kan icke uttrycka huru mycket dessa tvenne unga intresserade mig. Det var ett afbrott i mitt enformiga lif. Jag följde med uppmärksamhet arbetets gång; det framskred med hastighet, men också aftog Icons helsa ögonskenligen. Då de sutto vid sitt fönster, hvilket de ofta gjorde om aftnarne, helsade jag på dem och talade till dem. De svarade några kalla, höfliga ord och drogo sig tillbaka. Då jag såg, att de beslutit att ej umgås med grannarne, gjorde jag inga flera försök. Trilby ensam var vänlig mot mig. Han var tillstädes vid min frukost och visste noga vid hvad tid jag åt den. Jag tyckte om denna hund för hans förstånd och snygghet, och dertill kom hans matmor stundom ut, för att ropa honom, då han var hos mig; detta gal mig tillfälle att se henne. Slusligen var det stora arbetet slutadt, Den unga flickan hade arbetat derpå om dagen och användt natten till en mera vinstgifvande sysselsättning. Jag såg hennes lampa brinna nästan ända till morgonen, hon hvilade sig knappt i i några timmar och blef också förändrad på ett förfärligt sätt. Rullgardinen uppsattes i den sjukes rum. Det var en högtid för dem och nästan för mig. (Slutet följer.)