Aftonbladet – 28 januari 1843, sida 1

— Återfår jag min frihet? frågade han tvekande, och hans ansigte skiftade färg. — Ja, ni återfår den emot min borgen. Jag har lofvat att ni skall inställa er, om så fordras; men detta skall troligen icke behöfvas. Ni har redan sagt allt hvad ni vet om det olyckliga mordet. Nu gjorde jag honom bekant med hvad som tilldragit sig, sedan mitt besök om aftonen. Om mina bemödanden förtjenade någon belöning, erhöll jag den i rikt mått, genom den goda ynglingens obeskrifliga glädje. Ian ömsom gret och skrattade, tog mig i famn den ena gången efter den andra, och hade nära kramat min arma lekamen förderfvad i sin förtjusning. — Nog, nog, min unge vän, sade jag; göm de der många omfamningarne åt mamsell Lina, som tycker kanske mera om dem än jag; vi skola just nu besöka henne, bon väntar Oss. — Lina! ack! min älskade Lina! hon vet då af min oskuld, min befrielse? — Ja, derom har jag underrättat henne. — Huru skall jag kunna bära så mycken glädje? Gud välsigne assessorn! min ädla välgörare! min beskyddare! Oeh nu börjades samma omfamningar på ny räkning. — Glöm ej alt mamsel! Lina väntar oss; låtom oss gål — Ack! ju förr, ju helire! Men med detsamma sprang han tillbaka från dörren, till en liten bit af en gammal spegel, som stod i fönstret, uppsatt mot gallret, och började att ordna lockar och halsduk. Han gick ju till sin fästmö. Hvem vill ej då visa sin person med