Aftonbladet – 24 januari 1843, sida 2

gången gjort en neslig färd och attäfventyret fick ett harmligt slut för dem begge. Ordningen hade nu imedlertid kommit till Olof att hålla en straffpredikan om den onde ande, som hade anfäktat dem, såväl munken, som sprattlade i nätet, som hustrun, hvilken med gråten på kind och med darrande hand höll blosset, som spridde sina gycklande flammor öfver det löjliga nattstycket. Till slut förkunnade Olof denna dom öfver munken: att han skulle sitta i garnet tills dager blef ljus; vore lyckan honom sunstig, torde en varg komma ur skogen, äfven fastna 1 garnet och med sitt sällskap förkorta för honom den långa och stormiga natten. Munken, som arbetade med händer och fötter, för att slita sig lös, blef nu allt mera ifrig i sina ansträngningar, hvilka slutligen lyckades. Då grep Olof hastigt efter honom, och det uppstod en strid, som slutade så, att munken hoppade ur nätet och flydde med ilande lopp; men sin kåpa lemnade han i Olofs händer. Hvad sig mera tilldrog, förmäler icke historien; men händelsen väckte stort uppseende och var ett ämne för mycken munterhet och många skämtsamma dikter i långliga tider derefter, och älven vid Upsala möte roade sig Carl IX åt munken i vargnätet, hvarom en prest ifrån Husaby berättade honom. Troligt är imedlertid, att pater Lucas aldrig mera besökte Essgärdet, och att skön Elin således upphörde att vid vaggan sjunga de wvarnande orden: Vyss! vyss! Far är hemma, Såte vännen minlss3 sm. P...Ng.