Aftonbladet – 24 januari 1843, sida 2

slut på historien. Då aftonen började skymma, såg han också riktigt vår munk komma på vägen, med långsamma steg, nedböjdt hufvud och korslagda armar. Han mötte några vägfarande, hvilka bådo om hans välsignelse, och han gaf dem ock denna sin fader iga helsning: Gud signe er, mina barn! hvarefter han åter sänkte sin blick och vandrade långsamt fram, fördjupad i heliga tankar. Men plötsligen, då han såg de vägfarande försvunna och vägen var öde, förändrade han sin bållning; och med högburet hufvud, lediga armar och vingade steg tog han kosan åt Essgärdet. Olo! gnuggade sina händer, på en gång af fröjd och vrede: nu var hämndens timme slagen, och han skulle fånga den listige räfven. Han smög sig efter och tog sin plats utanför vindögat. Der stod han stilla en stund och tittade in i stugan. Men hastigt knöt ban sin hand i raseri, skyndade bort, tog ett varg-garn, som han lagt nära till hands, och utspände det vid gårdsgrinden. Nu begaf han sig in i stugan med en påk ihanden. Munkens skrymtan och qvinnans list hejdade icke denna gången den förerymmade bonden. Han jagade munken ut, förföljde honom öfver gården, der han med hastiga språng sökte rädda sig undan påken, som Olof lyftade öfver honom. När han kom till grinden, fastnade han i nätet, alldeles såsom Olof hade uträknat, emedan han i det inbrutna mörkret icke blef varse den utlagda snaran. Nu vände Olof tillbaka till stugan och tvang sin förskräckta hustru att tända ett bloss och följa honom ut för att se det underliga djur som han fångat. Inga böner hjelpte och Elin måste lyda. Men när hon såg den fromme patern i fällan, tyckte hon nog, att han den