Aftonbladet – 24 januari 1843, sida 2

Vyss! vyss! Far är hemma, Säte vännen min! ) Nu kastade bonden både verktyg och virk från sig och rusade upp: Jag skall nog lär dig att byta läte, du katiga qvinnal, sade ha och skyndade ut på gården. Hej! hvem der? hej! ropade han med dun drande stämma, när han tyckte sig se något svar föremål röra sig vid gårdsgrinden. Hej! svarade honom tillbaka: men det var endast ekot me dess gäckande röst, och någon lefvande varels stod icke att upptäcka i den mörka qvällen. D förde vinden i detsamma till hans öra bönekloc kans ljud ifrån klostertornet. Det var frider helsning; munken var nu i den heliga messa! Denna tro lugnade Olof i det han åter trädde i i stugan. Barnet hade somnat med oskuldens le ende på sina läppar, och Elin, som äfven höj böneklockan ringa, låg på knä vid sitt krusifi och förrättade sin andakt. Detta lugnade de fromme mannen fullkomligt; han lade också sin händer samman och bad. Och så tänkte ha icke mer på den förargliga Vaggvisan. Några dagar derefter underrättade Olof sin huv stru, att han skulle fara med ett sädeslass ti bispen i Skara, och gaf henne några föreskrifte angående de husliga värfven under den tid ha blefve borta från gården. Men Olof lät sin drär fara ensam och lade sig i ett bakhåll för a speja på pater Lucas och ändtligen en gång gö! — ) Den visa, hvaraf utdrag här äro lemnade, hi man ännu sjungas på den ort, der munken fastna i vargnätet.