— LL LLAsssumo———-Å — —!c En afton satt Olof vid spiselden och slöjdade medan Elin, sysselstt att söfva sitt barn, qvad den ena vaggvisan efter den andra. Hon märkte då att munken var utanför vindögat och sjöng derföre, i det hon vaggade: Och skymtar du för gluggen, Kär vännen min! Och signe Gud din skugge, Men kom inte in! Jag tror, att den karln Är båd viller och galn, Som inte kan höra, att far är hemma! Vyss! vysst Far är hemma, Såte vännen minl! Olof, som förehade något bullersamt arbete, tyckte sig dock märka, att i Elins visa, ehuru på den vanliga melodien, likväl förekommo andra ord, än hon eljest brukade qväda Hvad är det du sjunger ? frågade han och stötte sin skinnlufva på sned. Hustrun, snäll att improvisera, fäste skälmska ögon på mannen och qvad: Den som bärn skall gäte ), Kär vännen min! Får ha så månget läte; — Kom nu inte inhy Olof skakade på hufvudet något tvifvelsamt och hamrade åter på sitt slöjdvirke, hvarefter Elin vände sig mot vindögat och fortfor med högre röst: Jag tror, att den karln Är båd viller och galn, Som inte kan höra, att far är hemma! a Ol eta