Aftonbladet – 24 januari 1843, sida 1

MUNKEN I VARGNATET. SANNSAGA. I Husaby kyrka i Westergötbhland visas en gammal kåpa, hvarvid man har en legend att berätta ifrån de tider, då Benediktinermunkar sjöngo messan i denna kyrka och förde en verldsförsakande lefnad i sitt goda kloster. Den är ett bidrag för tekningen af sederna hos dessa andeliga fäder, hvilka hade afsvurit alla jordiska nöjen, för att endast tjena himmelen och med en helig vandel behaga både Gudi och menniskor. Det bodde, förtäljer man, på en gård nära klostret, benämnd Essgärdet, en förmögen bonde, som alltid hade en ymnig gröda på sina åkrar. Denna tillskref han det heliga grannskapet och gaf derföre, i; tacksamt sinne, en god del af sitt öfverflöd åt Husaby kloster. Olof, så vilja vi kalla denne fromme bonde, lefde i godt förstånd med munkarne, och de besökte honom ofta på hans vackra hemman. Ibland desse gudsmän, i hvilkas ynnest han stod, utmärkte sig isynnerhet en yngre munk. Folket prisade högligen hans rena gudsfruktan och stränga botöfningar. De elake fruktade honom för det djupa allvaret i hans röst, då han bestraffade synden, och de fromme älskade honom för de milda och försonande ord han förde på tungan, då han göt tröst i ett botfärdigt hjerta. Detta sednare gjorde honom synnerligast kär för det andra könet, och alla Ortens qvinliga invånare täflade att behaga konom, ty detta var detsamma som behaga Gud; så trodde deisin fromema enfald.