Aftonbladet – 18 januari 1843, sida 3

ett tillägg till hvad i 2 6 af Aftenbladet blifvit anföråt, upplysningsvis meddela, att anmärkningsanledningar emot Hr Heurlins åtgärder visst icke saknades, hvaribland en ganska grave, rörande en ung mans befordran till ett visst större pastorat i Skåne; hvilken anmärkning från vederbörande Utskotts-afdelning anmäldes till Utskottets plenum och der ventilerades, men föll, sedan tre ledamöter af det högv. ståndet pläderat för den Heurlinska åtgärden och en af Borgareståndet, tillhörande nb. den moderata sidan och ofta liggande i minoriteten, yttrat: Nog anser jag anmärkningen för en af de gravastei befordringsväg, men kunna de högvördiga fäderna smälta den, nog kan jag få den i mig. Märkligt nog sade de skarpaste anmärkarne inom Utskottet knappt något enda ord i denna sak, hvilket man ville tillskrifva en Viss biskops humana och artiga framställningar i enskild väg, att låta frågan falla. Att Hr Heurlin sjelf måtte hafva ansett saken ledsam, i fall den kommit under Ståndens ögon, kan man sluta deraf, att samma biskop, som inom Utskottet så ogement nitälskade för befrielsen, i ögonblicket, då anmärkningen fallit, affärdade ett bud med underrättelse derom till sin vän, hvarvid cn annan Utskottet tillhörande person yttrade: Se så, nu kan Heurlin få sofva i lugn en natto. Inom konseljen hade den föredragande, om ref. rätt minnes, icke fått mer än ett enda statsråd att följa sin mening, hvarigenom en yngre pre-tman, som dock egde den lyckan att vara biskops-son, fick pastoratet framför en gammal och mycket meriterad medsökande, hvilken icke blott i ålder, utan i lärdom, litterära förtjenster och alla lagliga beforåringsvilkor var sin lyckige medtäflare vida öfverlägsen, samt äfven fått flesta vösterna vid valet. Hade denna affär, som i hemor.en skall hafva väckt mycken uppmärksamhet, blifvit känd och ventilerad hos det högv. ståndet och derigenom lifvit bekant för hela rikets presterskap, torde Hr Teurlin vid decharge-frågans afgörande icke kunnat ned så mycken tillförsigt skryta öfver sin osårbarhet, iet obefordrade presterskapet fått temligen ljusa besrepp om Hr Heurlins opartiskhet i befordringsväg, amt det Svenska klereciet i allmänhet lätt kunnat rösta sig öfver Hr Heurlins afgång från ecklesiastikvortföljen. Ehuru inom Konst:s-utskottet, utom i vissa all, endast summariska protokoll fördes, torde väl dock ler finnas några upplysande rader om denna Heurinska bragd.