Aftonbladet – 17 januari 1843, sida 2

sönder sänggardinerna? Om ni behagar skall jag locka fram henne. — Åh nej, låt den stackarn vara; hon är så snäll. — Och ni så tillbedjansvärd, ni! — Herr marskalk! Den gamle älskaren hade fattat hertiginnans fina och knubbiga hand: han kysste den nu eldigt. Hertiginnan sökte i början icke draga den tillbaka: men öfvervägande, att det kunde bli vådligt, ryckte hon den nu hastigt tillbaka, så alt en a ringarna lösslet en bit af tillbedjarens manchett. — Ö, förlåt mig, min herre! sade hon, då hon märkte det. Och mot sin vilja började hon skratta. Ett ungdomligt och gslädtigt skratt, likt hennes eget, besvarade det. — Det må man säga, att den hunden har ett eget, sätt atl likna menniskorösten, min fru; hon måste vara mycket väl dresserad. Nu hördes åter ett muntert duo, hvari marskalken blandade sitt hesa skralt, för att bibehålla kontenansen. Hertiginnan yrödsig i sängen och hennes glädtighet syntes icke vilja taga en ända. då man anmälde markisen de Brignolles. — Min Gud, min fru! utropade han I en ton af elakt lynne, så mörkt här är! Ni borde åtminstone låta tända en lampa, man kan eljest bryta nacken al sig. — Tycker ni det, min kusin? svarade hertisinnan med en förändring i tonen, som skulle sjort heder åt den bästa aktris: jag är så dålig, att det minsta ljus skulle vara odrägligt. — Det har kommit på bra hastigt, min fru, — Det onda gör så, vet ni inte det, min ku