Aftonbladet – 16 januari 1843, sida 3

a — Bekännelsen är naif, jag skall komma at lägga den på minnet, sade vicomten mellan tän derna. — Hvad tänker ni, chevalier? Ynglingen rodnade. — Jag tänker alldeles som fru markisinnan och om en qvinna någonsin bedrog mig, skull hon icke lefva en timma längre. — Det var en riktig Turk. — Kanhända skulle er älskarinna befria e från denna mening. — Det vill säga, hon skulle älska mig! Alla utbröto i skratt, utom hertiginnan de Presless Hon kastade en förstulen blick på cheva lieren, begges ögon möttes, de förstodo hvarandr: och från detta ögonblick blef hertiginnan helt ocl hållet melankolisk. I detta lyckliga sekel var det så sällsynt at någonting togs allvarsamt. Nöjet utgjorde sällheten. En evighet varade i hela åtta dagar; devuemanget gick tull uppoffringen af ett älsklings band; minnena elömdes inom ett par timmar: alla kedjor voro af blommor, alla tårar voro glädjens! Man var obekant med saknaden, man visste icke hvad illusioner ville säga. Inbillningskonsten, som vi gjort till vår vägledare, böjde sig godvilligt under nycken. Ack! wvi bafva låtit denna trupp af pudrade, behagfulla amoriner flyga bort; 1 stället för dessa hafva vi kallat upp passioner, tygellösa och utan någon utgång. flvad bar följden blifvit? Att lifvets hemlighet gått förlorad. De nya illusioner, efter hvilka vi löpa utan återhåll, skapa endast nya behof. Vi drömma oss alltid utom det sanna, och vi utnöta sålunda vårt förstånd på chimärer. Är det inte då bättre