Aftonbladet – 16 januari 1843, sida 2

ningsrätten ej utsträckes alltför långt, skall den lättsinniga skuldsättningen och öfverdriften i varors utlemnande på räkning inskränkas, hvilket förut så betydligt ökat frestelsen att lefva på morgondagen; hvaremot man väl icke behöfver befara, att ej handel och näringar lika väl som förut skola hafva sin gång mellan hederligt folk och solida näringsidkare. I den anda som åsyftar en sådan inskränkning och behofvens rättande efter tillgångarne, hafva ock. ett par andra insända artiklar i Biet varit skrifna, hvilka redaktionen sjelf lofordat, och det sätt, på hvilket den yttrat sig öfver den nu ifrågavarande, bevisar derföre, att den icke sjelf förstår att bedöma detta slags frågor. Men det förhåller sig icke bättre med de öfriga punkterna. Insändaren klagar t. ex. öfver de tysta förmånsrätternas qvarstående. Men hvilka voro det väl, som hos Rikets Ständer opponerade sig mot deras upphäfvande? Jo, de konservative, det nuvarande Biets själsfränder och patroner, som hade en mängd hjertnypande fraser att anföra deremot, utan att besinna, det ingenting äfven nu är lättare, än att eludera den närvarande lagen på omvägar: om ock: den omständigheten måste medgifvas, att reformen tillika fordrade en annan åtgärd, af förmyndarekamrars inrättande. Men att sådant ej skett eller blifvit förbisedt, kan åter ingalunda falla på någon annan än regeringen, som under en rund tid gjort intet derför. Och likafullt utfar Biet mot de Hberala och nationens män. Än med de exekutiva åtgärdernas långsamhet? Är det då icke just från oppositionens sida, som motioner vid riksdagarne varit väckta, att Kon:s Bef:h:de måtte få sig ålagdt, att lemna promotorialer för enskildas lagsökning, men hvilket gått omkull genom landshöfdingarnes motstånd, som ingen lärer bestrida att tillhöra regeringens parti. Huru kunna då de, som Biet kallar nationens män, bära skulden härför? På samma sätt hvad beträffar författningen om försäljning och inteckning af lösören. Detär obestridligt, att den föreskrift, som i följd af Ständernas sednaste beslut tillkommit, att sådana köpekontrakter skola vara på lörhand intecknade för att still. egarens förmån gälla mot utmätning för annans räkning, är en åtgärd som åsyftar att minska eller förekomma underslef medelst diktade köpeafbhandtingar, och för hvilken Ständerna derföre snarare förtjena beröm än tadel. Att åter alldeles hindra en person att till en annan sälja sina lösören och. denne att låta säljaren hafva dem i sin vård såsom lån, lärer väl blifva alldeles: ogörligt utan att kränka ägenderätten; mer -:omabedrägeri. derigenom ej kan totalt hindras, så är det åtminstone försvåradt. Det: vore artigt at! se biets Red. eller insändare försöka att ställa upf en författning, som i detta hänseende vore full tillfredsställande. Sådant borde åtminstone ske. då man så raskt klandrar den nuvarande. Intill dess sådant sker lär det imedlertid ej kunna nekas, att rättigheten till lösörens intecknande och anobilisering i sjelfvå grunden är nyttig, så till vida, som den:skapar en ökad säkerhet genom bildande af ett hypothek, som annars icke finnes. Det må sedan vara hvars och ens sak att sjelf tillse huruvida ett lösörebo är intecknadt eller icke, ; fall han derpå. vill grunda någon affär. För öfrigt är den allmänna anmärkningen här på sitt ställe; att-om Rikets Ständer ock sven? dom i lagfrågor skulle visat mindre konseqven: och förtänksamhet än man kunde äga rätt att önska, så faller skulden derför hufvudsakligen på de närvarande representationssättet, som gör det gan ska svårt att bland de 24 ledamöterna af. Lag: utskottet få in ens hälften, som kunna anses föl verkligen lagkloke; men åtminstone icke på oppo: sitionen, som yrkar på reform af detta: represen tationssätt. DID OMATIEN OCH DIP OMATERNE.