Aftonbladet – 16 januari 1843, sida 1

tt förhöja förtjensten. Under det han talade, tackade hertiginnan med en blick chevalieren, vars ögon icke kunde skilja sig ifrån henne. — Hvad! så många ansträngningar, så många svårigheter och faror, för att återvända utan super? utropade hon. Riskera att bryta halsen af sig, och icke ens skörda frukterna af sitt -mod! Nej, ni skola bli qvar! man måste finna ett medel att bortskicka guvernören. Hvad markisen beträffar, svarar jag för honom, han är för myceket upptagen af sina egna affärer, att tänka på edra. Men hur skall man göra? — Det blir svårt. Marskalken har mera ondt öga till mig, än till någon annan, för det första emedan jag är en mauvats sujel — jag erkänner det, och för det andra af familjeskäl, som man tror sig hafva dolt för mig, men som jag allt för väl känner. — Hvad kan det vara för skäl? — Åb, ingen ting! blott och bart en öfverenskommelse mellan min far och marskalken, då denne inte var mer än simpelt och enkelt baron Virieux och aldrig hoppades bli Konungens förtrogne. — Nå hvad rörde denna öfverenskommelse er? — Jag var helt och hållet fremmande derför; men man vill begagna mig att bryta den. Min far och baronen voro på den tiden intima vänner. Baronen behöfde penningar och begärde låna af sin vän, som genast bisprang honom. Summan var betydlig. a — Min kära baron, sa min far, ni är min bästa vän. Jag vill icke att ni någonsin skall ge mig igen mina penningar; men jag har ett förslag, som på en gång kan förena er delikatess med min