Aftonbladet – 14 januari 1843, sida 2

artiklarnes innehåll visste, att de i allmänhet i äro ganska moderata, och att korrespondenter af motsatta åsigter och politisk färg skrifva deri, kunnat öfvertyga sig redan af den omständigheten, att det äfven i Sachsen finnes en censur, som icke lär tilllåta något, som kan störa grannsämjan. Det oaktadt hafva äfven de obetydliga anmärkningar, eller rättare de underrättelser om åtskilligt som passerat i Berlin, hvilka influtit i Leipzigerbladet, så generat vederbörande, att de trenne ministrarne för utrikes, inrikes, och ecklesiastikärenderna afgifvit en lång rapport till Konungen, i hvilken de, hufvudsakligen på grund af korresspondensartiklarnes förmenta lögnaktighet, föreslagit förbudet, som ock bifallits att taga sin början från och med detta år. Denna åtgärd har öfver hela Tyskland väckt det största uppseende och erinrar tillika om det förut bekanta förbudet af samma regering mot försäljningen af alla Hoffman och Campes förlager i Preussiska länderne7derföre att ett par misshagliga skrifter från denna firma utkommit. Båda dessa beslut tala dessutom tillräckligt om sig sjelfva utan kommentarier. — Men någonting ännu anmärkningsvärdare är, att Preussiska Regeringen icke blott förbjudit Allg. Zeitungs spridande inom sina egna områden, utan äfven hindrat dess passerande till andra länder. Vi hafve sjelfve erfarit att så förhåller sig, emedan Leipziger Allgemeine Zeitung från detta årets början uteblifvit, ehuru härifrån reqvirerad genom General-postkontoret. Ett sådant steg är icke allenast illiberalt, utan äfven tydligen stridande mot de antagna grundsatserne för folkrätten, och vi hafva knappt förut hört något dylikt exempel inom Europa, endast ifrån Turkiet kunde man anse det sannolikt. (SLL IAIITT ovh OFVERVALDET PA MALMENS KALLARE. Utdrag ur slottsrättens protokoller. Den 7 December 41842. Sedan parterne; biträdde, å källarmästaren Frösslunds och hans medparters sida, af auditören LOrange, och å officerarnes sida af extra-ordinarie kanslisten Andreas Möller, tillstädeskommit och protokollet blifvit justeradt, förklarade sig hvar och en serskildt öfver de mot honom anförde klagopunkter på följande sätt: Löjtnant Wahlfeldt nekade, att han vid det ifrågavarande tillfället yttrat sig skola lära källarm. Frösslund att veta hut; att han slagit honom; att han oqvädat källarlärlingen Engström eller förföljt och slagit honom i källarsalen; att i Frösslunds rum hafva utfarit: i ohöfviska eller: förolämpande ord, eller der hafva uppmanat kamraterne att slå boetmakaren Jacobsson, eller att sjelf hafva med ord eller gerning förorättat bagaren Grundström. Deremot medgaf löjtnanten, att han i förstugan, för: att freda sig, utdelat några slåg, hvaraf möjligen något träffat källarl. Engström. Löjtnant Tegner medgaf, att han under-handgemänget i förstugan gifvit bagaren Grundström 4 å 2 slåg; att han inne i Fröslunds rum sönder:lagit några glas och ett bord, samf gifvit boetm. Jacobsson ett slag i ansigtet; men löjtn. invände, att detta slag icke skett på kamraternes uppmaning, utan emedan Jacobsson hindrat löjtn. att kouwma in, samt att Jacobsson icke suttit i soffan, utan stått der bredvid. Löjtn. nekade vidare att hafva slagit källarlärlingarne öch bestämdt, att han icke sltit sig från vakten. — Jacobsson widhöll dock. sina uppgifter rörande de af Tegner förnekade omständigheter. Löjtnant Klingström medgaf, att han i förstugan, till sjelfförsvar, slagit omkring sig och derunder möjligen träffat bagaren Grundström, men nekade, att han slagit någon annan eller någon med snädeord förolämpadt. Underlöjtnanten Virgin medgaf, att han, med den af honom hemtade köksyxan, huggit 5 å 6 hugg i Frösslunds kammardörr, tills denna öppnades, samt alt ban i slagsmålet, till sjelfförsvar, deltagit, men nekade att hafva inträdt i Frösslunds rum, och påstod sig genast, efter dörrens öppnande, hafva lemnat yxan till en piga. — Jacobsson påstod häremot, att Virgin både inträdt i rummet och der med yxan hotat Jacobsson, men Virgin fortfor att förneka detta. Källarmästaren Frösslund bestred att hafva biträdt vid löjtn. Wahlfeldts införande i Frösslunds kammare; att hafva i ringaste måtto deltagit i slagsmålet celler mot någon fällt smädeord. Boettmakaren Jacobsson förnekade, att under hela uppträdet hafva oqvädat någon eler ens höjt sin hand till slag, eller att hafva med våld infört löjtn. Wablfeldt i rummet, samt vidhöll sin uppgift; att Wahblfeldt och han, under brottande i dörröppningen, inkommit tillfälligtvis i rummet, och var hamn så mycket vissare om, att Wahlfeldts kläder icke blifvit rifne, som ingen mer än Jacobsson haft handgemäng med Wahlfeldt. — Mot Wahlfeldts anmärkning, att Jacobsson sjelf i poliskammaren uppgifvit, det han, för att få veta Wahlfeldts namn, infört honom i rummet, invände Jacobsson, att han väl i den afsigten fattat Weaehlfeldt i kragen, men att inträdet i rummet skett tillfälligtvis. Bagaren Grundström bestred desto mer att hafva biträdt vid löjtn. Wahlfeldts införande i kammaren, som löjtn. redan var inkommen, då Grundström från förstugan der inträdde. Grundström förnekade likaledes, att han i rummet talat med eller ogvädat Wahlfeldt, att han, ehuru han sökt värja sig, utdelat slag slag