Aftonbladet – 14 januari 1843, sida 1

— Ser du, om hon vore ett andäktigt helgon, om det vore dylika principer som återhöllo henne, skulle det ändå vara något hopp att en stark passion skulle komma henne att glömma allt detta. Om hon älskade sin man, skulle man till slut kunna tro på denna kärlek. Om hon vore en skrymterska, återstod tillfälligheten, nyfikenheten och möjligtvis böjelsep. Men egenkärleken, koketteriet, ett redan fattadt beslut! Det är omöjligt. Min bror, markisen, förspiller der sin tid; vår guvernör likaledes, äfvenså jag sjelf, och, Gud förlåte mig! sedan en stund har du varit alldeles ett echo af mig, jag är nästan färdig att tro att du också älskar henne. — Nå väl då, efter jag måste bekänna, jag älskar henne, jag tillber henne. — Åh det är mig fullkomligt likgiltigt; du skall icke lyckas mer än jag. — Nå, efter det så är, skall jag icke hafva den grymheten, att beröfva oss en deliciös super med vår gudinna. Vi skola gå, Florael detta är en högtidlig stund, Florac, och jag skall anförtro dig en hemlighet, som helt vackert skulle göra att jag blefve utstruken, om den blefve känd. — Vill du ge mig ditt hedersord på att du icke omtalar det för någon? — Jag ger dig det! — Vet du, att jag är ute nästan alla nätter. — Du? — Just jag, återtog vicomten Brignolles med en löjlig min, det förundrar dig? — Åh nej, endast en sak öfverraskar mig, nemligen att jag inte redan vetat det. — Hvilken narr! och hvarför så? Ändtligen, vet du hur jag funnit ett sätt att slippa ut ur