Aftonbladet – 13 januari 1843, sida 1

DEN NYA TIDNINGEN. (Ur Sekter Pfefferkorns Memoirer.) Allmänheten har troligen länge undrat, hva den välskliga signaturen PiE blifvit af; jag ha sjelf förundrat mig öfver min långvariga tystnad. ty såsom bufvudman för ett författarekotteri är jag icke den, som sitter på hvad jag vet. Jag kan likväl ej förklara saken mnöjaktigare än derigenom, att jag, liksom vissa andra storheter, en tid måste dölja mig, för alt sedermera i desto större glans återsynas inför den undrande mängden. Napoleon, den der general Bonaparte ni vet, som en tid gjorde så mycket bråk af sig och lik en sol gick i zenilh af sin ära, störtade ned och försvann, ända (illdess han efter döden i triumf återfördes af samma folk, som han, enligt vännerna fiendernas, utsago, hade förtryckt och förnedrat. — Det arma, dumma folket, som ej förstår sitt eget bästa; det liknar ovedersägligen den stackars upplysta sjömannen, som påstod sig lefva, fastän fältskären sagt att han var död; man kan ej annat än ömka Fransmännen; som påstodo, att åeras kejsare var en stor, jen ädel man, ehuru det engelska och det ryska kabimettet sagt att. han var. deras plågoris. Dock, nog af med reflexioner, — jag liknar på sätt och vis. Napoleon, och återkommer nu från tystnadens rike, icke dragen i trium, men icke heller död; jag är med ett ord lifs lefv ande. v Jag har tyckt att jag på litteraturens fält ej mera hade att skördas; Min ära var fullmogen, ty mina vänner berömde allt hvad jag skref, om det äfven inskränkte sig tu! utanskriften på et bref, der fanns alltid någor gläng seller någon