Slå i åt din granne, Emma, och tryck honom emellanåt — fortfor öfversten. Emma fyllde hans glas och stammade: får jag lof?, — å Mycken äral — frammumlade Sebastian och drack. Middagen gick sin vanliga gång och alla de manliga gästerna ville hvar för sig trycka Sebastian, som, lik salig gubben Didrik, bara teg och drack. Vinet bidrog likväl något att skingra hans sorgliga sinnesstämning och han gjorde sig just beredd på att säga något till sin gåtlika granne, då deserten kringbjöds och en stor dragonbål framsattes. — Tillbringarne kringburos, glasen fylldes, öfversten hostade ett par gånger, resto sig upp och begärde ordet: Å : pMitt herrskapp, — började han — anledningen till att jag har det nöjet att se eder vid mitt bord i dag är en hemlighet, som jag nu vill göra mig qvitt, emedan den riktigt börjar plåga mig. Saken är den: att jag har en någorlunda hygglig dotter, och alla, som hafva det, veta nog hvad det vill säga att ega sådana möbler i sitt hus. De höra ieke till de väggfasta, utan gå gerna under klubban på amors auktions-kammare. Som sagdt är: jag har Gudskelof en någorlunda hygglig dotter, men utan en viss rask gosses mellankomst häromdagen, hade. jag nu stått ensam, utan både maka och barn. (Härvid torkade öfversten sina ögon.) Min flicka är väl ännu ganska ung, men den skälmen har dock under enskildt, strängt chefsförhör för mig erkänt, att hon förgapat sig på sin räddare långt före räddningstillfället. Äfven räddaren har haft den näsvisheten att anförtro mig, att har länge burit en ljuf smärta i sitt hjerta. Och häraf ser Man vådan af att bysa adjutanter och andra lösdrifvare i sitt hus. Om än icke sjöäfventyret kommit emellan, hade jag väl ändå, för att få husfred, slutligen måst bekänna kort. Men som sakerna nu stå i all synnerbet, finner jag ganska