Aftonbladet – 11 januari 1843, sida 3

deraf ljöt döden. SS (Mariest. Weckobl.) BLANDADE ÄMNEN: — — DEN ÄLDSTA MENNISKAN. I Taschenbuch fär die vaterländisehe Geschichte. 39:ster Jahrgang 1843, utgifven af den lärde historiske forskaren friherre von Hormayer, förekommer följande berättelse om en man, hvars ålder tåflar med gamla testamentets paItriarkers: Den 5 Januari 1724 dog Petracz Czårtan Ii gränsfästningen Temeswar, i den höga åldern af 1485 år. . Han var född 4539 af fattiga föräldrar i ITemeswar, och vaktade, då denna fästning föll i Turikarnes händer, sin faders hjord. Fördrifven derifrån Jaf Tartarerne, tog han sin tillflykt till bergstrakterna och lefde sedan i ätskilliga delar af det sydliga Ungern, der han födde sig dels genom åkerbruk, dels genom att uträtta ärenden, och, då han blef gammal och orklös, af allmosor. Han tillbragte sina sista Ilefnadsår i en by på vägen mellan Temeswar och Caransebes, der han satt, ej långt från posthuset, stödd på en käpp, och der han, så fort någon fremling ankom, gick fram för att erhålla allmosor. Fältmarskalk-löjtnanten grefve Frans Paula von Wallis lät en resande konstnär måla den gamles porträtt kort före hans död. Vid sin död var han, ehuru böjd af ålder, ett hufvud längre än sin son, hvilken upplefde en ålder af 400 år. Hans ögon voro röda, men cj skumma, hans röst stark, håret och skägget hvita, med en svartgrön glans, och ännu under sina sista lefnadsår hade han flera utmärkt hvita tänder. Då han bekände den grekiska religionen och med den största stränghet uppfylide dess föreskrifter, så underkastade han sig ända till sin död de.påbudna fastorna. Vid högre ålder lefde han nästan blott af mjölk och mjuka kakor, beströdda med vallmofrön, och hans dryck bestod af vatten och plommonbränvin, hvilket han älskade med passion, liksom tobak. Den lyckan beskärdes honom att få gunga sina barnbarns barns barn på sina knän och att stilla få döiettafsina barnbarns armar. Han skall aldrig hafva varit drucken och, sedan han hunnit manåldern, aidrig uppretad. Liksom engelsmannen Thomas Parre (169 år gammal) lefde han i tre århundraden och under många regenter, nemligen: Carl V, Ferdinand I, Maximilian IH, Rudolph II. Mathias, Ferdinand I, Ferdinand III, Joseph I, och Carl VI. — Ett NYTT VERK AF Henz. Det har länge omtalts, att denne författare sysselsatte sig med någon större litterär komposition, öfver hvars ämne och namn en hemlighetsfull slöja likväl allt hittills sväfvat. Nu har början af detta verk framträdt i den bekanta Zeitung fär die elegante YVWWelt, hvilken utgifves i Leipzig. Det heter Atta Froll, ett humoristiskt epos, och hjelten deri är — en björn. De tvenne första kapitlen, hvilka nu läsas i den ofvannämnde tidningen, skola vara ganska pikanta, och inaehålla en mängd allusioner på tidens händelser. — KATASTROF I EN IRLÄNDSK KYRKA. Juldagen tilldrog sig i Galway följande rysliga händelse. Under det 4 å 5000 menniskor voro samlade till ottesångs-gudstjenst i kyrkan, hördes plötsligt ropet, att läktaren höll på att ramla ned hvilket dock sedermera befanns vara alldeles ogrundadt. Alla rusade nu till utgångarne, och en mängd menniskor föllo i trängseln utför läktartrappan, hvars ledstänger sönder brötos. Många blefvo trampade till döds, och andra svårt sårade. Vid underrättelsens åfgång räknade man redan 335 lik, och det troddes att detta antal skulle ytterligare ökas med 40 å 43, bland den stora mängden af svårt sårade. — BLÅSYRA ICKE GIFTIG (?) Enligt uppgift i en tysk tidning vill man hafva kommit under fund med, att blåsyran, som hittills varit ansedd för det värsta gilt, endast åstadkommer skendöd. Det påstås att kemister, för att utröna förhållandet hirmed, anställt försök med kaniner, dem man g fvit blåsyra, så att de lågo alldeles såsom döda. En blandning tillreddes af ättiksyradt kali och koksalt, upplöst i vatten, hvilken gjöts lodrätt ned på djurens nacke och längs ryggraden, hvarefter de åter kommo till lif. Sä berättas saken åtminstone; om så verkligen förhåller sig, är en annan fråga, som torde förtjenr undersökas. — ÖriKA småax. En bokhandlare erhöll nyligen följande egna bref från en possessionat: Min herre! jag bar nyligen i min trädgård uppbyggt ctt lusthus, som jag gerna skulle vilja pryda med vackra kopparstick. Min hustru önskar nu, att dessa skulle vara helgonhilder , hvaremot jag vill hafva djurstycken. Vi hafva derför kommit öfverens, att opartiskt meddela er vår önskan och att åt er öfverlemna valet, hvarigenom ingen af oss kan blifva missnöjd med den andra. Bokhandlaren, som ej ville stöta sig med någondera, skickade en gravyr föreställande evangelisten Lucas (som vanligen afbildas med en oxe), en föreställande Christi födelse, en annan med Josephs och Marie flykt till Egypten, då Maria red på en äsna, 0. S. v., hvarigenom han lyckades tillfredsställa begge parterna. ök — At ——