Aftonbladet – 11 januari 1843, sida 1

ADJUTANTEN). BERÄTTELSE AF BRN. Dagen derpå voro öfverstinnan ech guvernan ten sjuka, endast Emma var lika rask. Som hor imedlertid höll sin mor sällskap, fick ej Sebastiar tillfälle att se henne på hela dagen, men då har mot skymningen, efter gammal vana, gick ned sällskapsrummet, fann han henne der, till sir stora glädje. Hon satt vid ett fönster, till häll ten dold af den röda sidengardinen, och då bar gick fram till henne, såg han att hon gråtit. Har fattade hennes hand, som hon icke tillbakadrog och hviskade: Goda Emma, äro vi nu vänner? Hon gaf honom en lång, innerlig blick oel tryckte hans hand. Ni har på en tid grym misskännt mig — huru kunde ni väl tro mi vara nog ovärdig alt ... att ... Nej, nej! utsäg det icke, för Guds skull! .. jag tror er ju ... jag tror er om allt godt .. förlåt mig! ... jag har varit dåraktig, har vari sårande mot min harndomsvän, mitt lifs räddare. Ack, nämn ieke denna utllfälliga skuld hvar uti ni kommit till mig. Glöm detta och säg mi ännu en gång, heligt och uppriktigt, om ni tro mig, tror mig fullkomligt. Emma knäppte sina små händer, höjde sit tårfulla öga och hviskade: Heligt och uppriktigt ja, jaln Att Sebastian, som lidit så många qvalfullk stunder, som sett sig så länge misskänd, nu, glädjen öfver att stå rentvagen inför den älskade fattade de små sammanknäppta händerna, var jt ) Se ÅA. B. Ja 4, 5 och 6