Aftonbladet – 10 januari 1843, sida 2

(Insändt.) öfversten och riddaren af Kongl. Svärdsorden, Herr P. R. TERSMEDENS graf, den 49 December 41842. Dagen från sin oro somnat hade, steg i midnatt då från stjernors land Dödens Engel ned och sakta lade på den gamles ögonlock sin hand. Som två vänner de hvarandra mötte: Vandrarn länge budet väntat på, och den staf han snart ett sekel nötte, var han glad att lemna få. Ty han, ensam uti hyddan, tyckte att hans aftontimma långsamt skred, sporde ofta, när sig dagen lyckte, hvad det på hans timglas led. Så den längtan fylldes, som du närde, så din bön blef hörd, du Simeon! Du som, resklädd länge, blott begärde, att få fara härifrån. Fridsamt nu du uti kammarn hvilar, som du redde sjelf åt dig till graf, hör derinne inga stormens ilar fara öfver lifvets haf. Till det rummet, när som rosor dofta och när kulen höst dem sköflat har, tårögd saknaden skall komma ofta, för att minnas hvad du var. Hvad du var? du, med det hjertat varma, som så troget älskade oss här, gick i tysthet med din hjelp till arma, som i natten Engeln osedd är; Och med mognad vishet, köpt af verlden, åt de oerfarna ledning gaf: som en Pharus står och lyser färden för en seglare på okändt haf. Ty hvem lifvets kuster så befarit? känt dess dolda klippor så? Och hvem från de skilda orter, der han varit, kom så rik på skatter hem? Sträng i pligter, dem du fyllde gerna, i ditt väsende du likväl bar mildheten, som efter dagens stjerna ligger på en aftonhimmel qvar. Ingen del du tog i dagens strider, stängde för dess lumpna sorl din dörr, dömde skonsamt om de nya tider, fast du trodde det var bättre förr; Ingen maktens gunst åt dig begärde, pade sköna vitlar nog ändå, lånte ej af vapenskölden värde, isste hvar ett bättre stod att få. — Så, deroppe i de ljusa lunder, der i blomning evig sommar står, och ej tiden vexlar sina stunder, och ej solen sjunker ner, som vår: Nu med syskon, du fått åter finna, fira du de bättre helger der! Bättre ljus i himlens kronor brinna, der är bättre jul än här. C. L. W.