på Emma och guvernanten tycktes liksom vilja säga honom, att hon förstod hvarföre han nyttjat lensamma. O, du förblindade!, — tänkte Sebastian — och härvid inträdde öfversten, bärande i handen en med posten ankommen affisch, tillkännagifvande utt herrar Leo Leonetti och Rolando Cacadorini, som i de flesta af Europas hufvudstäder och inör flera Kongl. Majestäter haft nåden, att med atomordentligt bifall förevisa sitt ovanligt rika nenageri, bestående bland mycket annat, af ett ysligt stort lejon från Numidien, en utsökt väl tecknad tiger från Bengalen, en stor silfverbjörn från Hyrkanien, en förfärlig elefant från Kaiferandet (i förstånd nära liknande en menniska) jemte ett förut aldrig härstädes sedt rikt sortement af apor, babianer och andra sällsynta djur och foglar —ankommit till staden W...(der de dock eudast ämnade gvardröja tvenne dagar) och härmedelst uppmanade provinsens och stadens respektive innevånare, att förskaffa sig elt nöje, lika rikt som underhållande. Öfverstinnan, som aldrig sett någon elefant, heslöt alt resa till staden följande dagen. Emma, suvernanten och Sebastian skulle följa med, men ötversten, som sade sig hafva sett nog af vilddjur i sina dagar, ämnade stanna hemma. Dagen derpå om eftermiddagen stodo åkdonen utanför trappan. Då damerna skulle krypa in i täckslädan, sade öfversten till Emma: Hvad skall du i den der trånga kabyssan! låt Sebastian kuska dig i sin kappsläda; det friskar upp både sinne och kind. Inga invändningar, marsch baral Men, söta du, jag fruktar ail hon kan förkyla