PRESIDENTENS I FÖRENTA STATERNA BUDSKAP TILL KONGRESSEN. Vi meddela här nedanför i utdrag det hufvudsakligaste af denna statshandling. Efter en kort inledning, hvari tacksamhet uttryckes mot Försynen för alla dess välgerningar under loppet af det snart tilländagångna året, bland hvilka serskildt nämnas den rika skörden och det i allmänhet fördelaktiga helsotillståndet i landet, öfvergår presidenten till den med England afslutade traktaten, hvars uppkomst och vigt med få ord antydes. Ett krig — heter det — emell:n Storbritannien och Förenta Staterna skulle knappt kunna äga rum, utan att sätta hela den kristna verldens lugn i fara. Den genom traktaten tryggade freden skall återgifva Förenta Staternas handel sin förra liflighet. Traktaten innehåller ingenting, som i ringaste mån strider emot någondera nationens ära och värdighet. — Näst frågan om gränsen emellan de båda länderna, syntes isynnerhet den om slafbandelns qväfvande, hotande. Redan 40:de artikeln af freden i Ghent hade förklarat denna handel oförenlig med mensklighetens och rättvisans grundsatser, och ålagt så väl England som Förenta Staterna, att rikta sina allvariigaste bemödanden på dess utrotande. Under uppfyllandet af denna pligt, hade småningom å Brittiska sidan det bruket bildat sig, att låta visitera de under Amerikansk flagga seglande skeppenr af kryssare, hvilket bruk hotade att väsendtligen skada Amerikanska handeln; och fastin Lord Aberdeen uttryckligen förklarat, att England icke ägde rättighet att låta uppbringa ett Amerikanskt fartyg, till och med om det anträffades i öppna sjön med en laddning slafvar om bord; att de Engelske kryssarne fastmera blott skulle undersöka, huruvida det fartyg, som visiterades, verkligen var berättigadt att föra Amerikansk flagg, så kunde man dock icke i denna förklaring se något annal, än ett anspråk på visitationsrätt, ehuru utöfvad i en annan form än vanligt. Presidenten hade derföre icke blott sjelf, i sitt budskap förlidet år till kongressen, uttryckligen förklarat sig emot hvarje koncession i detta hänseende, utan Förenta Staternas då varande minister i Paris (general Cass) fann nödigt, att till Fransyska regeringen aflåta en protest emot den quintupel-traktat, i hvars underbandlande Frankrike deltog och som bekräftade vwisitationsrätten. Derföre kunde icke heller i fördraget emellan England och Förenta Staterna blifva fråga om beviljande af visitationsrätten, och 8:de artikeln af traktaten, som har afseende på slafhandeln, stadgar endast att hvardera makten skall hålla en eskader vid Afrikanska kusten, som åtminstone förer 80 kanoner, hvarigenom traktaten i Ghent sker tillfyllest och hvarje störande af den ömsesidiga handelstrafiken hindras. En lika öfverenskommelse å de andra stora makternas sida skulle ofelbart göra en ända på slafbandeln, utan att det blefve nödvändigt införa någon ny grundsats i folkrätten till sjös. Man bör hoppas, att detta exempel skall följas af några, om icke af alla, dessa makter. Härefter beröras förhållanderne till främmande stater, så väl i Europa som Amerika. De äro alla af fredlig natur. Frågor om ersättningar för intr —