Ofverstinnan fortfor med en serdeles uttrycksfull blick på Sebastian: ,Vår krets blir väl då mycket minskad, men jag hoppas att vi ändock skola komma att trilvas i vår enslighet, eller hur, herr baron ?p Ni, fru öfverstinna, som har en ädel make, så värd all er omsorg och kärlek, bör nog kunna vänja er vid saknaden, men kanske icke så lätt jag, som, sjelf ung, älskar alt se ungdom och — okonstlade behag. Öfverstinnan gaf Sebastian en blick, som ingalunda var nådig, och sade med häftighet: aJaså, jag visste icke att ni var en så stor beundrare af ungdomen., Jag älskar ungdomenp, svarade Sebastian med värma, emedan den ej vet af några ezennyttiga alsigter, emedan dess uppsåt vanligen i äro rena... men jag älskar den, synnerligast derföre, att den har en varm känsla för de pligter, religion och uppfostran lärt oss anse som heliga . . . Sjelfva förvillelserna hos ungdomen kan man icke annat än förlåta: de härleda si3 Vanligen från stundens öfverilning och ångras genast, då deremot den mera m ognade ålderns äro frukter af en öfverlagd plan och utgå från ett bjerta, som redan är förderfvadt och hvars begär måste tillfredsställas för hvad pris som helst. Öfverstinnan såg ned, förvirrad: men för första gången på my oket länge gaf Emma Sebastian en bifallande blick. Hvad denna blick gladde hans bjerta! den uppvägde tusende gånger öfvorstinnans onåd, hvilken ban nu säkert trodde sig hafva förvärfvat. Men öfverstinnans förvirring räckte ej länge. Hon började genast att skämta öfver Sebastians predikare-ton och en hastig sidoblick