Aftonbladet – 7 januari 1843, sida 3

Te tEfenvv SPEfPCR, 55 USES KITEeee Av VE je ärsaftonen icke en enda riksdaler blifvit uttagne. (Norrk. T.) BLANDADE AMNEN: — DEN SKEPPSBRUTNE. En Skärkarls dödsbekännelse. (Ur de nyligen utkomna: Nyare Dikter af Euplrosyne.) På sjuksängen åldriga fiskaren låg, Och lyssnade sorgsen till brusande våg, Som sköljde kring skären, de kala, Tills ändtligt, med längtan i bleknade drag, Han sade: o, ren hör jag årornas slag, Han kommer, att syndarn hugsvala!n Djupt skärqvinnan neg för den ärade gäst, Af elggräs och löf, som till midsommarns fest Beströdd var dess renliga hydda. Gå! vinkade fiskarn. Herr pastor sitt ner, Välkommen! Förlåt, om ett samtal jag ber Vid miznet af dagar förfiydda: År någon härinne? — Läs dörren igen! Guds tienare är du, en menniskaovän, Som glädes att bördorna lätta I syndarens själ . . . Men, tillbaka jag går, Mäångordig, att dig, från de kraftfulla år, Ett brott ur min lefnad berätta. En gång mellan skären den höstliga qväll, Då maka och barn i mitt ensliga tjäll Kring slocknande brasan sig slöto, Jag hörde ett nödskott ur böljornas svall, Besvaradt af bergens fördubblade skal Längs stranden, der stormarne röto., Styr skeppet mot klippan, der bränningen slår! Hvem vet, om i morgon ej strandgods jag får ?, Så tänkte jag, mörk uti hågen. Min lykta jag tände, min bössa jag tog, Den klickade aldrig, då sjöfogeln slog, Som molnskyar ned uppå vågen.n Blif hemma, så ropade barnen, min far! Du sjunker i djupet, om båten du tar. Men snart uppå klippan, den höga, Dit nödropen hunno ur stormarnes brus, Med Iyktan i handen, ctt villande ljus, Jag missloedde eglarens öga. Då molnbädden bröts af en ljungold, i hast, Med refvade segel och afbruten mast Ett skepp mellan skären jag röjde; Det sjönk ner i djupet, det slungades opp Af böljan, som hvälfde sin skyhöga topp Vid stämman, som thordönet höjde. Det svallande haf var en flammande sky, Som öppnade, slöt, under dånande gny, Sin afgrund i rullande vågor. Än kolsvarta fasan från midnatten göts, Tills åter den blytunga molnväggen bröts Af blistrarnes korsande lågor. Vid seglarens rop, som mitt öra förnam, Drefs skeppet allt närmare klippudden fram, Ett gungande spån uppå hafvet; Det knakar i plankor, det hviner i tåg, Tills redlöst det sjunker i bränningens våg, Och allt är i djupet begrafvet. En roffogel lik i den nattliga stund, Då hemskt från den mörka, uppslukande grund Dödstystnad på nödropen följde, Jag lyssnande stod på den ensliga strand, Förbidande dagningens gryende rand, Och skörden, som töcknet fördöljde. Snart synlig blef taflan: kring uddar och vik, land spillrorna flöto de drunknades lik, Dock sorglös vid åran jag ställer Min kosa, bland holmar och klippiga skär, Att berga hvad ödet ät strandbon beskär, När egor?ha -ss mar ni vällee Att ingen var öfrig, jag trodde förvisst, Dock snart hörs en röst, som ur dimmor och mist, Lik vakteln, i frostvinden klagar: Min fader har somnat i djupet alltren, Hans skepp är förgånget. På jorden allen Hvad båtar mig ungdomens dagar?, Jag rodde till holmen. En flicka jag såg. Från svanhvita skuldran en böljande våg Svartglänsande lockarne räckte Till midjan; så smärt som en ungbjörk i dal, Så skön som en hafsfru ur böljornas sal, Sin hand hon åt skärkarlen sträckte. Hon klagande bad: o, haf ömkan, och gif Mig husrum och värma. . . . O, rädda mitt lif! Jag fryser i vågen, den svala. Kom närmare! skynda! mig för innan kort Den gungande plankan från klippudden bort. Min slägt skall dig rikligt betala. Jag rördes; men tänkte, så ängslig till mod: O ye, hon skall röja det strandade gods! Min lycka i vågskålen vägde. I strid med de hotande lagarnes röst, Förqväfde mitt grymma, förhärdade bröst Hvar ömkande känsla det ägde. Orörlig jag stod i min lastade båt. O, rädda mig arma! O, skynda hitåt ! Hon ropte med qvidande smärta, Då handen på låset jag lade alltren — En ljungande kula från lodbössan hven . .. Och träffadt var oskuldens bjerta! På holmen fick blomstrande tärnan en graf; Men ro åt mitt hjerta ej samvetet gaf, Ej sjönk jag i slumrande hvila, Förrn drömmarnes onda för hånande magt Mitt brännande bufvud på stupstocken lagt, Vid bödelns upplyftade bila. i a a Sr a ST RE TR Rae RR västan gick omkring för hans ögon. Det var första ärlekskyssen han mottog, men denna historias CT a -