Aftonbladet – 7 januari 1843, sida 3

EET FER RESS SEOA shbnru han tydligen kunde se det uppmuntrande eende, som sväfvade på huldinnans läppar. Tan ndast vred sin hatt och suckade, som om hela Kinnekulle legat på hans beklämda bröst, och ortfor envist alt tiga. Den ömsinta guvernanten, edsen vid denna pantomim, tänkte liksom Mawomed: vill ej berget gå till mig, får väl jag of att gå till berget Hon läspade derföre med en blick, varm som en aftonbön: Kors! jag ser att både värden och värdinnan lägsnat sig. Får Jag sedja herr kyrkoherdenjaga plats? Båda satte sig nu i en fönstersmyg, men vår hederliga kyrkoherde var lika stum, ehuru hans ögon började spela litet lifligare. Hvilket rysligt yrväder! fortsatte guvernanter och såg ut genom fönstret. Hvad det på en sådan dag kännes ljuft och fridfullt att hafva et varmt hem! Ja, Gud ske lof för hemmet kär och der! tillade hon, synbart rörd af dessa ord dem mamnaeli Bremer redan nyttjat. Ia, Gud ske lof! instämde kyrkoherden, och detta var den första gnista, hennes stål lockade ur hans flinta. ,Trifyes ni i ert nya hem?, frågade derefter Amanda och såg ned på golfvet. Ah, ja men men Det felas måhända någonting ännun, sade hon temligen rätt på saken, och lekte härvid, småkoketterande, just med det fingret, der förlofningsringen pligar anbringas. Ja, jaa . . M stammade presten, men .: men . : 2 Det var då en ohjelplig karll tänkte Amanda Hen låter ju mig sitta här och fria. Gud nåd