Aftonbladet – 7 januari 1843, sida 1

Norden af Geijers och härvid började kyrko herden, som blifvit helt upprymd, att sakta gnolz Stundom äfven vaken drömmer jag Under nordens kulna vinterdag. Ögat känner sig från ljuset stängdt, Men jag tänker, hvad jag fordom tänkt. Jag var idel öra fortfor han derefter, och det smältande, vemodiga uttryck, den varma in nerliga känsla, med hvilken hon sjöng slutstro fen: Lär, o lär mig att försaka — rörde mi; nästan till tårar. Ack, hvad ville jag icke gifva för alt dagligen få höra denna englaröst! Ett ljus gick upp för Sebastian. Denna önska är lätt uppfyld,, sade han leende, ja, ingentin; är lättare. Ni beböfver ju blott begära henne: hand.p Den hederlige läskarlen blef röd som en kok kräfta. Tror ni. . tror ni verkligen att de skulle lyckas ? Ja, ta mig fan tror jag icke det! Ett så god! anbud försmår aldrig en flicka, som sett sin glad: vår och en god del af sin mogna sommar försvinna. Hon skall skänka er silt bjerta, och tacks Gud till, för att hon blifvit af med det, Således en skål för kärleken! en skål för Amondal De båda berrarne klingade och kyrkoherdens öga gnistrade eldigare än drufvans saft. Derefter de ban: Jag är er på det högsta förbunden: m ingifvit mig ett så ljuft hopp. Ensamheten här på andet bliver mig odrägligare med hvarje dag, och jag har redan ett par månader burit mamsell Amandas bild i milt hjerta. Men — tillade ban sorgset — jag har hitintills nästan aldrig umgålts med fruntimmer och, ehuru jag alltförväl vet huru en kärleksförklaring bör vara, känner jag dock på mig sjelf, att det skulle bli mig omöjligt att muntligen framställa den. Då kan ni ju skrifva. Smid medan jernet är armt! skrif ännu i denna stund! jag erbjuder nig villigt alt vara er postillon damour. Fort! ännu ett glas — och sedan till skrifbordet. Jag