Aftonbladet – 5 januari 1843, sida 2

sifva poetissan en blick, men det korta samtalet hade icke undgått öfverstinnan, som med en nåsot ironisk ton sade till guvernanten: pKors! ni måtte hafva slagit er på författarskapet, efter ni jemit behöfver, pennor. THåiler ni på med teckningar ur hvardagslifvet, eller skrifver ni måhända vers? Guvernanten blef pionröd, och gömde mekaniskt pennan, det olycksaliga vittnet för sanninsen af öfverstinnans ord, under shawlen. Ha! ni rodnar, min söta! Det är en tyst bekännelse. Hvarföre få vi icke njuta af edra snilleverk? Af tacksamhet borde ni åtminstone visa baron fostren af den penna, han alltid är så beredvillig att skära. Med en linhet, som kunde anstått en gammal diplomat, inföll Sebastian: Mamsell Amanda byllar måhända den latinske poctens föreskrift, att låta ett arbete ligga i sju år, innan det allmängöres. Om så är, få vi vänta länge, ehuru den aldrig kan vänta för länge, som väntar på något sodt. — Härvid afstannade samtalet, och dem. ingande drycken förtärdes. Genast derefter gick sfversten. ut, för att se om sitt stall. Guvernanten aflägsnade sig äfven med nedslagen uppsyn, och då öfverstinnan i något ärende utkallades af en domestik, befann sig Sebastian ensam med Emma, som återigen bläddrade i sin bok. Nu vill jag hålla tusende mot ett, att icke en bland tusende kan gissa den hvardagliga fråga, Sebastian framställde, för att inleda ett samtal. Frågan var naturligtvis hvad bok hon läste. Emma uppslog sina sköna, bruna. ögon och svarade med låg röst: Konung Enzio, af Nicander., Den innehåller många vackra ställen ,, sade Sebastian. Isynnerhet behagar mig Enzios sista sånger, eller råden till hans son. Jag glömmer udrig de sköna orden: Tro den du älskar; bedrager han ock; Torka din tår, men bedrag ej tillika! Bättre och sällare kallar jag dock Svikas — än svika.