Aftonbladet – 5 januari 1843, sida 1

ADJUTANTEN. : BERÄTTELSE AF BRN. Det var en gång en adjutant, som, i likhet med hjeltarne i våra trenne snillrika författarinnors så moderna romaner, var bezgåfvad med de allra högsta fullkomligheter. Han hade nemligen vackert lockigt hår, söt mun, ännu sötare mustacher och dertill de gudomligaste ögon. Han kunde spela pikett med öfversten, förstod att hjelpa öfverstinnan i lösandet af charader och logogrifer, formerade mästerligt guvernantens pennor samt ritade de allratäckaste symönster åt unga fröken. Om man summerar alla dessa olikartade talanger, behöfver det väl knappt tilläggas att vår adjutant var en förklarad favorit i öfverste Ehrenbjelms hus, uti hvilket han, i följd a! sin tenstebefattning, var ständigt boende. Det var också ett hus der man kunde trifvas, ty öf versten, en gammal rättfram hedersman, var myc ket sällskapslik, och hans stora förmögenhet gjorde att han hvarken behöfde spara på mat eller vin; hvaraf följer som corollarium att han icke saknade talrika besök. ÖOfverstinnan, som vari! hoffröken hos högstsalig prinsessan Sofia Albertina, men qvinligt uppoffrande l!emnat palatset! vid Gustaf Adolfs torg, för attien aflägsen landsort lyckliggöra öfversten och blufva en mor för hans unga dotter, enda frukten af ett föregående äktenskap — var ännu icke synnerligen långt öfver trettiotalet och dertill ofantligt charmant nb när hon det ville; guvernanten, mamsell Amanda. en ungmö, så der emellan aderton och, tjugeått: år, var icke utan sina behag, om dessa än vorg något öfvermogna, och dessutom ofantligt senti