Aftonbladet – 5 januari 1843, sida 1

början. Dock, om man fördomsfritt tänker på saken, finnes det mycket som kan lända honon till ursäkt. Först och främst får man medgilva att kammarjungfrur; i all sin ringhet, stundom kunna batva de allraskalkaktigaste, noblaste och mest inbjudande fröken-läppar, men som nu veritabla fröken-läppar endast äro söta skådebröd dem ingen får vidröra, endast heundra, är det ju icke så underligt om en ung man, hänförd aflikheten, plockar det körsbär han kan räcka, unde det han suckande tänker på det han icke kan nå; Och sedan, om blott en frukt är söt, hvad frågar man i det hela efter i hvad jordmån trä det, som burit den, är uppdraget? Om sålede mina damer vilja anklaga någon för adjutanten svåra förbrytelse, blir: det visserligen vår Herr sjelf, som, lika gifmild mot alla klasser, under stundom smyckar en stackars tjensteflicka me behag, som en prinsessa kunde afundas henne pPigor äro folk också,, säger biskop Tegnår, oci deri har han mycket rätt. De kunna till oci med vara byggligt och anständigt folk, ja, så bygg liga och anständiga som trots någon verldsdam ehuru de icke anse en kyss för hela veriden Och härmed har jag försökt att försvara såvä kammarjungfrun som adjutanten, ehuru jag fruk tar alt det varit fåfängt. Efter flickans bortzång, som, jag försäkrar de vid min författarära, inträffade på ögonblicket började Adjutanten, hvilken vwvi bädanefterv vilj kalla vid hans dopnamn, Sebastian, att lile nogare betrakta den penna han höll i handår Den var svart och nedsölad, som gemenligen all fruntimmerspennor, men längst, längst upp, vi rörets slut, tyckte han sig skönja något rödt in