Aftonbladet – 5 januari 1843, sida 1

mental, nb. i karl-sällskap; och dottren i huset, den sextonåriga Emma, var ofantligt söt, icke stundom, men alltid. Jag vill nu fråga om man kan tänka sig en lyckligare adjutant, än konunsens trotjenare, löjtnanten högvälborne herr baron Sebastian af Hjertensköld. Så tyckte han åtminstone sjelf, och jag tager mig nu friheten att införa läsaren i hans rum, klockan 9 på f. m. nyss efter hans uppstigande. . Vår hjelte, i nattrock och röda turkiska morgonstöflor, har satt sig framför en toilettspegel och är sysselsatt med ordnandet af sitt rika, svartlockiga hår. Hr Lejas underbart verkande macassarolja strykes med frikostig hand deruti och hela rummet fylles af den behagligaste parfym. På det leende uttrycket i adjutantens ansigte kan man se, alt han ingalunda är missnöjd med sin värda fysionomi, som äfven, för alt vara rättvis, fabelns Narcissus knappt kunde hafva haft skönare. Bäst han nu, lik nämnde hedniska narr, sitter förlorad i åskådandet af sig sjelf, störes han af en näpen kammarjungfru, som med en skälmsk blick lemnar honom en penna, med helsning från guvernanten, alt han täcktes formera densamma och lemna den åter, om ej förr, vid kaffebordet. Adjutanten mottog pennan, men tog äfven med detsamma, dock icke utan ett litet, litet motstånd, en kyss från budbärerskans rosiga läppar, hvilka, efter den evinnerliga sedvanan framstammade sitt sötsura: Nej, fy dål — Men nu hör jag alla mina sköna läsarinnor med ädel harm utropa: Fyl kyssa en jungfrul Ja, visst var det oerhördt plebejskt, och jag nästan fruktar, att min hjelte genom denma låga handling försatt sig i en objelplig -misskredit, redan vid berättelsens