och på ett så förunderligt sätt fick en ny bana för sin framtid. En kedja af händelser hade bringat det så långt, — hvem kan väl neka Guds försyn? Sommaren prålade i sin högsta prakt, blommorna i den stora trädgården stodo stolta och solade sig i en skön Junidags solsken, fjärlarne fladdrade omkring bland buskarne, foglarne sjöngo och folket hurrade af glädje. Några få gäster voro samlade der uppe i stora galleriet. Det var endast baronens trognaste vänner, den gamle finske majoren och hans syster; några andra vänner och Ludvig, klädd i sin presterliga drägt, stodo uppställda i två rader, fruntimmer på den ena och karlar på den andra raden. Midt framför stod en dyrtar silfyorskål med vatten; der var barndop i huset. Man bar in barnet och gamla fröken tog den sofvande engeln i sina armar och bar fram honom. on var väl blott en gammal fröken, men hon var dock barnets mormer, om någonsin kärlek och uppoffringar kunde göra en menniska till mor åt elt barn, som hon ej födt till verlden. Den lille gossen döptes till Frans Lud vig Theodor, Folket på godset drucko under dje och sång den lilles välkomstskål der nere i parken, der inspektoren sjelf var närvarande, som en glad och tweflig värd för alla de underhafvande. Deras glädjerop, bondbarnens gälla burrarop för den lilla nyfödde hördes upp till slottet och in i Theodoras karamare, der hon, klädd i sin hvita drägt, hvilade på den dyrbara 1 Fröken återbar barnet in tll medren, och de öfriga gästerna följde henne tyste och intacne liksom al en innerlig andakt.