din syster — man har sagt mig att j ären förlofvade med hvarandra. Jag fick bref derom från K— Ganska möjligt, men se här bref från Theodora — läs. Adolf läste. — Jag har således gjort dig orätt Ludvig). yttrade han slutligen, räckte honom handen och nedslog blicken, för att ej se förebråelsens ord teknade på sin väns ansigte — förlåt mig, Ludvig. Ja ja, gerna, gerna Adolf,, sade denne, se opp Adolf, se på mig min ungdomsvän, se rakt in i ögonen på mig — Adolf gjorde så, — Nåh hvad ser du, Adolf? Kärlek, endast kärlek och förlåtelse! ropade ynglingen och föll i sin väns armar. Några år hade förgått. Hela den lilla staden K— och isynnerhet alla de fyratio i kafferepet voro förtjusta af den plitla söte friberrinnan Nordenbjelms behag, hennes blygsamhet, hennes godhet och snillrikhet. Borgmästarinnan helsade ofta på vid Millesholm och sjelfva mamsell Gallsten, som då och då fick förtroendet att sy en klädning åt den unga friherrinnan och som alltid blef bemött med den mest förekommande vänlighet, talade nu nästan intet om annat, än sin umgängelse med friherrinnan på Millesholm, ville gerna inbilla alla, att hon sted på förtrolig fot till den firade cegarinnan af det stora godset och utsåg, med elt ord, Theodora till sin skyddspatronessa. Det var verkligen samma Theodora, som fordom så strängt bedömdes i kafferepet, samma Theodora, som rycktes från förderf och vanära,