Jag förstår ej din mening,, sade Ludvig. ,xmen lugna dig — låtom oss tala som vänner. Vänner, ha, ha, hal skrattade Adolf vildt. Du hånler, Adolf; hvad menar du? frågade Ludvig, bekymrad för sin väns förstånd. Du sade sjelf en gång: det bårdaste som kan drabba elt menniskobjerta, är, alt en gång blifva tvingad att förakta det man fordom älskade. Ja, du har rätt Adolf, det är hårdt, mycket hårdt.n Nåh, om jag nu vore i denna ställning — att jag måste förakta det jag fordom älskade — sade Adolf och fästade sina brinnande blickar på Ludvig. Jag förstår dig ej, gode Adolf, yttrade denne, förklara dig? Jo ser du, jag egde fordom en vän, började denne med en darrning på rösten, en vän, som var mitt andra jag, som jag tillbad som min goIde engel, en vän, för hvilken jag velat offra lifvet, om hvars dygder jag i många år drömde vakande en herrlig dröm, full af trohet och kärlek; — nåh väl, jag älskade äfven en flicka jag älskade henne innerligt, men stridde med mig mig sjelf, för att bekämpa mitt bjerta — ty min vän ville så — sade att det var rätt — ait jag skulle finna mitt samvete lugnt, min död fridfull, om jag öfvergaf henne: nåb väl, Ludvig! den der vännen svek mig och jag hör nu, att har sjelf ämnar gifta sig med flickan. Kan du säga mig ett trösteord, Ludvig, — du har så godt om sådane.n Ja Adolf, det kan leende, det kan jag Gu syster.n Din systerl ropade Adolf och sprang upp, jag, svarade vännen småli Jof — Theodora är min