es son; ty han tänkte: Jag skall söka försona hvad min far brutit. Hans umgänge med Adolf hade en längre tid varit afbrutet. Ludvig trodde att Adolf undvek bonom för att ej beständigt påminnas om Theodora, och han sökte derföre icke mera Adolfs sällskap. En tid hade således förflutit utan att de begge vännerna talat vid hvarandra, då en dag Adolf inträdde i hans rum. Adolfs sätt att vara hade likväl undergått en stor förändring. Han sade intet utan satte sig ned midt framför Ludvig och betraktade honom utan att. säga ett ord. Ludvig å sin sida såg förundrad den mörka blick, som hans vän kastade på honom. Hur är det med dig Adolf, frågade han slutligen, du är sorgsen, är det icke så? Adolf bånlog, det var ett grufligt uttryck i detta leende, det var smärta, förakt och tillika löje i denna dragning på munnen. Tala då Adolf, jag besvär dig,, ropade Ludvig, ahöru är det med dig, är du sjuk? Ja sjuk, Ludvig,, yttrade slutligen Adolf enstafvigt, sjuk in i själen, ha ha. Men hvad intresserar det dig — nåh väl, du har alltid sagt mig hvad jag bör tänka om saker och ting, säg mig, hvilken är den största sorg en menniska kan lida? En besynnerlig fråga, Adolfy, yttrade Ludvig, du är ej frisk — hvilken olycka har händt dig, rik, förnäm, med de djerfvaste förhoppningar — hvilken af dessa har slagit felt? Åh, intet mer än alla Nåh Ludvig, hvilket är den största olyckan, den som förkrossar hjertat, som ger oläkliga sår — du visste det förr, vet det älven nu. Re