Aftonbladet – 2 januari 1843, sida 3

rättvis i sitt omdöme. EEE ENN nn Till Redaktionen af Aftonbladet! Åt nedanstående tvenne uppsatser, lånade från tyskan,. torde tit. lemna plats i sin tidning, såväl med afseende på det vackra innehållet, som för att se, huru dessa stycken skola refereras i det ortodoxt konservativa Biets revue. — Den cna, af författaren till Etwas färs Herz auf dem Wege zur Ewigkeit (sid. 284—286), lyder som följer: Öfverdrift är klandervärd i hvad fall som helst. Aldrig kan derigenom åstadkommas någon nytta, men väl skada. ÖOfyverdriften är mig motbjudande, serdeles derför, att, om man skärskådar den, deri alltid ligger mer eller mindre osanning. Denna gör öfverdriften egentligen till hvad den är. Gäller detta i allmänhet, så gäller det isynnerhet i andliga ting, hvarest inblandningen af den minsta osanning är förderflig. Om man t. ex. i afseende på Omvändelsen fordrar mer bemödande, ansträngning och kamp, än menskligheten kan åstadkomma: mer, än Christus och hans ord föreskrifver; så är det icke blott ett säkert bevis, att man sjelf ingalunda fullgjort något dylikt, och således icke af egen erfarenhet talar eller skrifver derom, utan man gör äfven den goda saken derigenom verklig skada och afbräck. För den, som erfar öfverdriften i dessa fordringar och icke genast upptäcker, att densamma härrör endast af den, som gör dem, och alldeles icke är grundad i Guds ord, för honom blir omvändelsen derigenom en förhatlig sak; han fruktar och undflyr den. Den åter, som anser de öfverspända fordringarne för välgrundade och söker uppfylla dem, plågar och marterar sig onödigtvis, men uppnår icke på detta sätt det äsyftade målet; och följden blir icke sällan, att en sådan själ misstager sig om Gud, om hans ord — hvilket blifvit henne orätt uttydt — och om sig sjelf, öfvergifver hoppet om salighet, och antingen alldeles icke blir tillfreds med sig sjelf, eller åtminstone förstör en stor del af sin dyrbara tid. Hvilken skada! Lika så skadligt är det, om man betjenar sig af öfverdrifna uttryck i afseende på den förnöjelse, som man redan härnere genom tron på Jesum kan hemta för hjertat, eller berömmer sig sjelf af en vida högre fröjd, än Guds ord berättigar oss att söka och begära, att önska och åtrå. Säkerligen framställer man äfven då en osanning. Man har icke sjelf erfarit det alldeles sä, och skryter af en njutning, som man kanske inbillar sig, men i sjelfva verket icke haft. Bespottaren får derigenom ny näring, och man ger honom anledning att smäda Christus och hans bekännare. Den svaga själen deremot., som icke straxt kan rätt bedöma dylikt, sjelf icke haft, men önskar en sådan hög njutning, förleder man till eget verkande, hvarigenom hon, i stället att komma framåt, går tillbaka, åtminstone helt och hållet vilseföres. Förkastligt och förhatligt är det fulleligen, om någon vid beskrifniogen af sitt förderf och sin ovärdighet med flit går för långt och nedsätter sig sjelf, för att visa sig såsom den ringaste eller ligga till fottråd för alla andra menniskor. Han tänker väl dock icke så om sig. Hans hjerta tänker helt annat.: En ojupt liggande, afskyvärd stolthet är driffjedern till hans öfverdrifna yttranden. Låtom oss då alltid hålla oss vid Guds saliga ord och den vördnadsbjudande sanningen, icke fordra af ss sjelfva och andra, mer än Evangelium bestämdt och tydligt Yrkar, icke framhålla vår fröjd i tron på Jesum och vår ringhet: helst derom säga intet eller — om vi icke längre få tiga — dock hellre förlitet in förmycket. Då förirra vi oss hvarken på den hösra sidan eller den venstra. Den andra, ur Sittenlehre der heiligen Schrift, von Johann Lorenz v. Mosheim (Th. 4 s. 48), lyder sålunda: De äro allt för stränga, hvilka i sin sedolära göra ntet afseende på menniskonaturen och fordra mer af lensamma, än den kan uthärda. Nåden och Omvänlelsen göra en helig förändring i vår natur, men de itplåna den icke. Den kärleksfulla Guden kan icke iafva älagt oss något, som skulle upphäfyva vårt väsen. Ivad göra de, som vilja förneka en christen hvarje roppslig vederqvickelse, hvarje jordiskt samtalsämne, varje yttre förströelse, hvarje bemödande för mättlig eqvämlighet m. m. dylikt? Hvad göra de, som påtå, att ett ständigt begrundande, en oafbruten ensighet, en ihärdig tystnad och förakt för alla plägseer äro kännetecken till gudsfruktan? Införa de icke menniskohjertat en skadlig sorgbundenhet, som måte menligt inverka äfven på kroppen? Betaga de cke själen den liflighet, som är så oumbärlig för joriska bestyr? Försvaga de icke naturen och fordra jr mycket af menniskan, så länge hon vistas på jorden?