Aftonbladet – 31 december 1842, sida 3

61 delst, att han, såsom ersättning för berörde skjuts fl säger sig ej kunna åtnöjas med mindre än femtio riks I daler bko, hvyartill också kocts tillgångar, säger han 5, I visa sig lemna vida mera än tillräcklig utväg. Skriften, författad af skolmästaren Anders Wallin. -iär sannerligen så egen, att jag nödgats genom en af. ti skrift föröka min lilla kuriösa samling dermed. , Jag har förut här ofvan sagt, att klagomålet är oe befogadt. Det åligger mig således nu att bevisa det: -j Om Lars Anderssons i Blista sjelfmord och tingsrät-I tens i anledning deraf fattade beslut hade jag icke a den ringaste kännedom, förrän länsman Prochei rap-I port och Konungens befallningsh:s skjutsordres ankomti mo. Till krono-fjerdingsmannen i Sorunda socken afgick då den ordre, hvaraf afskrift följer. Bestämdt kan jag icke erinra mig, om jag kände Lars Anders.Json i tiden, men säkert är, att, när ordern expedicrades till fjerdingsmannen, jag icke hade mig bekant, att ens den aflidne efterlemnade några slägtingar. Straxt derefter, då läkarens ersättning skulle uttagas, ; fick jag spörja hvilka de voro. Uti mina ordres till csman nen står icke antydt hvilken, som skulle sa, blott att ban skulle bafva skjuts i beredskap. Som han troligen kände den aflidnes anförvandter, hade han visserligen kunnat tillspörja den af dem, som möjligen har hästar, om de velat skjutsa; men I man ser af deras förklaring, att sådant i allt fall varit ändamålslöst, emedan de icke ansågo sig pligtige dertill, såsom icke varande i kronoskjutsturen. Imedlertid budade fjerdingsmannen i turen, hvilket jag ock tror var det rätta. Per Anderssons förklaring har jag infordrat och den bifogas äfven bärjemte. Den visar att klaganden och bonden Nils Olsson i Berga Iblilvit begge budade, att hvardera anskaffa en skjutshäst, men att besväranden i stället inställt sig med tvänne hästar och åkdon. Det är en grof osanning, att klaganden af fjerdingsmannen tvangs, att skjutsa med paret — hvilket både jag och:kyrkoberden i socknen med flere kunna betyga. Vidare har någon skjutsbudning till afrättsplatsen aldrig skett. Ordren visar tydligen, att den döda kroppen skulle å sido till skogs föras, och man hade icke behöft för sådant ändamål föra kadavret längre än högst en sextondedels mil derifrån det afbhämtades, ty helt nära kyrkan och sedermera den tre mils långa vägen framåt finnes, med undantag af några smärre egorymder, icke annat än halfoch helmils långa skogar, celler så kallade malmar. Händelsen gjorde, att jag var hos kyrkoherden Danelius, just då sjelfspillingen skulle bortföras, och jag sade då till korkoherden, att den döda kroppen kunde å sido läggas på hans boställes skog, som ock låg närmast till hands; men herr Danelius hade skäl, dem skarprättaren troligen gillade, ehuru de säkerligen ändock icke voro så gällande. Mig angick dessutom icke den saken. Orsaken, hvarföre klaganden icke ännu fått sina skjutspenningar, upplyses af krono-fjerdingsmannens förklaring, som varit nemligen den, att jag icke förr än för några dagar sedan fått veta huru hög legningskostnad Anders Larsson begär för den häst, som han skjutsade med för Nils Olssons i Bergi räkning. Beträffande klagandens förmenta lidande, för det han bestridt ifrågavarande skjuts och derigenom blifvit ställd i jemnlikhet med skarprättarens drängar, vill jag för närvarande visserligen icke göra något påstående emot klaganden och hans skriftställare, Wallin, för en dylik hädelse, men anser mig skyldig böra fästa deras uppmärksamhet på innehållet af 4 kap. 4 S. Straffbalken, der det bland annat heter: Skarprättare vare med tjenstefolk i Konungens hägn tagen. Ej må embete hansgför nesligt hållas och han eller de stängas från ärligt folks umgänge, vid straff som för annat Konungens förbudsbrott., I allmänhet taladt om saken, hade Anders Larsson och hans rådgifvare bort kunna inse, att, i afseende på kronoskjuts-uppbudningen, ingen lagöfverträdelse derutinnan skett. Författningarna tillförbinda icke skarprättaren att hålla hästar för dylik skjuts, och han kan det så mycket mindre, som hans lön skall utgöra fyra eller fem riksdaler, samt han dessutom har en högst ringa ersättning i och för sjelfva förrättningen. På accord för statens räkning läter det sig lika litet göra, ty då skulle den händelse möjligen kunna inträffa, att transporten af en sjelfspilling em fjerdedels mils väg skulle, om alla andra anse det för så nesligt, som klaganden, kosta kronan vida mer än framtågandet af hela svenska armeen lika lång väg. Will man återigen göra jemförelse med andra skjutser, så t. ex. händer det ju icke sällan, att större brottslingar, än Lars Andersson var, dö under fångtransport, men liket måste väl ändå transporteras. Jag lemnar åt sitt värde Anders Larssons begäran af 50 riksdalers ersättning. Mig tyckes att äfven det belopp han uppgifvit för fjerdingsmannen är allt för drygt. Lars Anderssons sterbhusdelegare hafva godvilligt cetbjudit att betala 5 riksdaler; och när nu tillgångar i sterbhuset finnas, synes det ej eller obilligt, om kostnaden till sistnämnde summa drabbade boet. En rapport är i ämnet under den 44:te sistl. Maj till Konungens befallningshafvande från mig insänd, hvilken vid detta ärendes behandling ock torde kunna tjena till någon ledning. Södertörns Kronofogdekontor den 44:te Juli 4842. Edvard Ploman. Af detta allt torde Redaktionen finna, af hvad anledning Konungens Befallningshafvande funnit för godt att icke infordra min förklaring öfver de af Anders Larsson hos Kongl. Kammar-kollegium anförda besvär. Beträffande åter min åsigt af sjelfva saken, så är jag ock af den mening, att en skjuts af den beskaffenhet, som den ifrågavarande, är för den skjutsande obehaglig, och är att jemföras närmast med fängskjuts, der ickesällan händer att den skjutsande får, åtminstone till närmaste ombyte, jemte transporten, liket af en död fästningsfånge. Detvore imedlertid för så väl öfversom under-exckutorer en god sak, om ett bestämdt stadgande, rörande ifrågavarande ämne, funnes. Jag tror, att man för närvarande icke kan anbefalla skarprättaren till något annat, än att föra sjelfva exekutionen, ty att fordra, det han, med nästan ingen lön, skall för sådant ändamål sjelf hålla hästar, vore utom gränsen af både billighet och lag. Att återigen låta en dylik skjuts bestridas emot-being eller på ackord, kan ofta föranleda till betydligare kostnader, än man ens förmodar, och således blifva indirekt en för den skattskyldige mera tryckande börda, än om skjutsen i vanlig tur och ordine atovieck Sädertelie den 47 Tapani har 4040 we