HÄMND OCH FÖRSONING j. BERÄTTELSE AF ONKEL ADAM. VI. HERDEQVALLEN. Det var en regnig afton då detta tilldrog sig, gatorna voro mörka, blott här och der upplysta af en usel lykta. Samma afton gick baron Nordenhjelm den äldre fram och åter i sina rum, väntande på den sköna flickan och hennes fostermor. Jag vr gj hvar Melker tagit vägeny,) yttrade han he Sör sig sjelf, då den dyrbara bordstudsaren slog tio. Vaxljusen, som stodo i de stora sillverstals:z.a upplyste rummet klart, och deras strålar bröto sig i tusen riktningar mot speglarne och de glänsande förgyllningarne. Baronen smög som en ande fram och åter med ljudlösa steg på den turkiska mattan, som, lik en blomstertapet, mjuk och elastisk, låg utbredd för hans fötter. Ändtligen hörde han steg i yttre rummet, hans hjerta klappade af en sjudande passion och han gick mot dörren; den öppnades slutligen, men han for förskräckt tillbaka, a ett vildt rödblått ansigte tittade in och en persö inträdde, klädd i en usel sjömanskavaj. ger Hyem är ni? ropade baronen och gick baklänges, för att fatta klocksu men den främmande grep honom hastigt . a:en och sade: Hå hå, inte så brådtom heller; jag vill tala vid dig litet grann Hvem är ni?, frågade baronen, kännande en dödskyla ila genom sina lemmar; phvem är ni? avi ) Se Aftonbl, JF 298, 299, 300, 301, 502 eh 305,