ville njuta af sitt dödsoffers ångest; han teg och betraktade baronen med en djefvuls småleende. Pet var det första ögonblicket i sitt lif han kände sig öfverlägsen, och han förlängde det. Slutligen sade han: Hör du, nu kan detta nöje vara nog; bed ej mig, utan Gud., — Nu grep han med sin jernhårda hand ett tag om baronens strupe — kampen blef ej lång. Se så, sade mannen vid sig sjelf, då baronen låg liflös utsträckt på soffan; se, så der slutade ditt kärleksmöte. — Betjenten,, yttrade han sedan, vkommer väl snart med flickan; han skall se sin herre riktigt) — och nu flyttade han vaxljusen närmare, så att de kastade ett klart sken på den dödes blåbleka ansigte. Ändtligen, gick han, smög sig tyst utför trapporna, förbi betjenternas rum, der han hörde skratt och buller, och ut på gatan. Ack, sade lan vid sig sjelf, phvad den der bofven var ensam och fattig i all sin rikedom l Baronens kammartjenare var likväl länge förhindrad att komma hem till sin herre. Då han skulle passera ut. från det hus vid Osterlånggaan, der fru Mandelqvist bodde, grep honom en sarl i kragen. Betjenten ville slita sig lös, men lörstenades och förskräcktes, då han igenkände ange baronen Nordenhjelm vara sin motståndare. Ser du, Melker, jag har funnit dig, yttrade Adolf, och du skall åtminstone ej blifva ledsagare i afton; du följer med mig.n Nådige baron! jag vågar inte; gamle baronen mar skickat mig ett ärende, och jag törs ej dröja.n Jag känner ärendet,, sade Adolf lugnt; du öljer mig, gamle baron må säga hvad han vill