NR UPS ELUD den 31 ec. Snällposten i går eftermiddag, med hvilken tidningar erhöllos från Paris af den 49 och från Hamburg af den 24 dennes, medförde endast en nyhet af vigt, nemligen, att, på framställning från österrikiska kabinettet, en öfverenskomme!se blifvit afslutad i London emellan Österrike, England och Fiankrike, om en intervention i de serviska angelägenheterna. Föremålet för denna intervention är detsamma, som Ryssland redan, för sin del, i Konstantinopel yrkat, nemligen den afsatte furst Michaöls återställande i regeringen öfver Servien. En gemensam note af de trenne förstnämnde makterna skall redan hafva blifvit inlemnad tull turkiska divan, hvari de i kraftfulla ordalag framställa denna fordran. På samma gång har Österrikiska kabinettet underrättat de andra makterne, att det ämnar sammandraga en armåkorps vid serviska gränsen, för att vara beredt på. alla händelser. Man trör sig veta, att Porten icke alls ämnar gifva efter i denna sak, och det är således icke osannolikt, att de stora makterna genom vapenstyrka komma att utföra sina planer. — Statstidningen bekräftade i går afton den nyhet, som äfven vi då berättelsevis anförde, ansående herr statsrådet Ihres utnämning till utrikes minister, herr expeditionschefen Munthes till chef för finans-, och öfverhofpredikanten, biskop Heurlins till chef för ecclesiastikdepartementet, i följd hvaraf herrar af Wingård och Grubbe återgå till sina befattningar såsom konsultativa statsråd, hvaremot frågan om förändring af justitieoch krigsdepartementernes chefer lär blifvit ajournerad. Härigenom är nu ändtligen statsrådet komplett, som man säger; men det egentligen nya och märkvärdiga ligger i herr Heurlins ingående, dels emedan meningen utan tvifvel är, att han skall komma att blifva den egentlige premierministern, dels ock emedan hela saken lärer blifvit uppgjord i sådan hemlighet, att icke ens stalsrådet Grubbe vetat af det minsta på förhand, utan blifvit helt förvånad, då beslutet honom meddelades. Det kan icke vara att undra på, att allmänheten blifvit förvånad öfver detta nya steg i reaktionär riktning, som är det bestämdaste sedån Statsrådets nya organisation, enär herr Heurlin var vederbörandes riksdags-chef och systemets försvarare quand måeåme uti PresteStåndet, och detta också utan tvifvel är det, som nu tillskyndat honom denna belöning. Man vet imedlertid numera hvart vägen bar för herr Heurlin, när Landtmarskalken ledde ut honom ur det Högvördiga Ståndet, då han, efter en god middag, ville blanda sig i beslutets fattande om dechargebetänkandet: han återleddes in i konseljen. Ett godt har man i alla fall af denna utnämning, nemligen att nu ega en minister med pro;ramm, det vill säga, att Svenska folket vet säkert hvar det har den, och det i dubbelt afseende. Hr Heurlin har såsom riksdagschef benäget sörjt ör att ingen kan vara i okunnighet derom, då van dels var en af dem, som hufvudsakligen biIrog att bringa Adeln och Presteståndet i den pänning emot Borgare och Bondestånden, som Jorde den sednare hälften af riksdagen så obeiagligt ryktbar, och dels uttalat en trosbekännele i sitt tal till Konungen i egenskap af ord