det sker, är det alltid också en svår redogörels Der sutto de midt emot hvarandra, den rikt den lycklige, den stolte och öfvermodige bofve och den fattige, den föraktade, den förtappade de spelade ett högt spel med hvarandra, men de rike tappade. Släpp mig blott, ni skall få permingar, upp repade baronen, alltmera förskräekt för det djup: förakt, det brinnande hat, som låg i den vild menniskans leende. pPenningar och åter penningar, sade mannen och tog ännu ett starkare tag i sin fiende. )Dr känner således ingenting annat godt än penningar nå väl, jag vet ett bättre: hämnd, herr baron hämnd — känner ni det ordet ? Baronen darrade; mannen kände denna dödsdarrning. Du darrar; hvarför gör du det? frågade han med ett bittert hån; en så förnäm man bör j vara rädd att dö — du kan ju gifva Petrus vågra hundrade riksdaler, så öppnar han nog himnelrikets portar för din arma själ — det har ngen fara med dig.n Akta dig, yttrade baronen, djerf genom det örtviflade i sin ställning, akta dig, här komner folk. Nå väl, hvad gjorde det? fortfor mannen ugnt. Ser du, jag har ingenting att lefva efter, ;ch dessutom sitter en knif mellan dina refben, nnan dina betjenter hinna bhjelpa dig — nå väl, jag skall dö för den saken; men alla skola säga: den der karlen mördade en rik man, som ville förföra hans dotter: — hvilken af oss dog med äran ? Det tycktes, som den vilda menniskan riktigt