Aftonbladet – 30 december 1842, sida 1

gör att det snart faller. Baron Nordenhjelm had således, då han ej fick njuta af en öfverlägse; rang och genom tillfredsställandet af sitt herrskar begär, nu på sednare åren blifvit en vällusting en af dessa, som sprida död och förderf öfvei oskulden och störa familjernas frid. Kärlek had han aldrig känt, han vwiste ej hvad detta vill säga; han endast kände sinnligheten och kallade den för kärlek; ty sinnligheten är egoistens kärlekskänsla; den gör ej afseende på sitt offer, ler åt dess tårar, är döf för dess klagan; det är nog endast egoisten njuter sjelf; Om någonsin en menniska i sitt yttre burit stämpeln af en skurk, var: det visserligen baron Nordenhjelms kammartjenare; hans grå spelande ögon tolkade endast försåt och falskhet, och hans platta ansigte, den breda hakan, de framstående kinderna, till och med den kala pannan, ingaf en hvar ett slags ofrivillig fasa, nästan af samma art, som då man ser en orm, som smyger sig i gräset. Denne man stod nu bugande inför sin herre, som, klädd i nattrock och rökmössa, beqvämt sträckte sig i en fåtölj. Baronens magra, blygrå ansigte var mera frånstötande än fordom; tusende sorger, tusende bekämpade känslor af hat och förödmjukelse hade dragit sina fåror i hans ansiste; men i de mörka ögonen brann en häftig glöd, som ej var vredens, det var begärens. Du har således fått reda på henne? frågade baronen; ja, min käre Melker, om det stycket lyckas dig, så skall du bli belönad. Nå, hur ser bon ut på nära båll? Ack, förtjusande, yttrade Melker med ett falskt grin, som skulle föreställa beundran; förtjusande; hon ser mycket bättre ut nu, än då hon gick till altaret, mycket skönare; hon var så blek då.n nÅ ja, jag kan föreställa mig. Nå, hur har du sätt till väga?, frågade baronen. Jo, jag tog reda på henne; fick veta att hennes far hetter Thomasson och bor borta vid Bleck