Aftonbladet – 30 december 1842, sida 1

Mm MMMM kan ej föreställa dig en sådan flicka! Det vår riktigt kurjöst att du ej observerade henne; men sankt Johannes ser ej på sådant, det förstås. Nå väl, blå ögon, så fromma, så fromma; då hon såg mot himlen, tycktes blicken kånna smyga sig fram genom molnen till Gud-sjelf. Det var, med ett ord, ett ansigte fullt af godhet och oskuld; det ljusa håret, den enkla, nästan fattiga drägten: allt, allt, ja till och med den lilla foten, som vanpryddes af en klumpig sko; allt var förtjusande.n -aJasån, yttrade Fudvig, allvarsamt; och allt det der kunde du-se, kunde du fästa dig vid just i det ögonblick, då det-arma, fattiga barnet förnyade sitt förbund Med sin fader i Kimmelen, just då hennes bjerta öppnade sig för en stråle af den eviga nåden: just då, Adolf; stod du och betraktade med giriga blickar hennes yttre behag. Tänkte dui dessa ögonblick så, att du velat lägga ditt hjerta öppet för verlden; smög sig icke liksom en flägt af blygsel genom din själ, då du stod vid altaret och tänkte det du tänkte? Adolf slog ned ögonen: -Du . är alltid sträng, du dufvosjäl, mot mig; men tala du; jag behöfver det. Jag är ej och kan ej vara sådan: som du. : Nåväl; det var ej rätt; mer det är en gång gjordt och flickan fick ingen skada deraf. Men kanske jag kan gagna henne; hon är i faran Huru då ?): frågade Ludvig; vär hon i fära?, Jag har, återtog Adolf, allvarsammare än förut, sjag-har alltid talat uppriktigt vid dig; du har varit en källa; ur hvilken jag då och då dröckit en drick ren glädje; då har varit min rådgifvare, mitt samvete, mitt allt. Ludvig smålog åt sin fåns värma, men sade intet, utan blott såg honom med milda; vänliga blickar in irögonen, liksom han läst uti häns själ. Jas, återtog Adolf efter sett kort uppehåll, jag vill bekänna alt. Jag har följt Slickån på spåren, jag har vändrat der i trakten beständigt. Låt ej blicken mörkna så, Ludvig, det var ej låg