Aftonbladet – 30 december 1842, sida 1

möjligt, men förhasta dig inte och gif ej karle penningarne förr än-du fått -varan. Kammartjenaren gick och baronen försjönk djupa begrundningar. Det är rätt underligt, yttrade: han slutligen vid sig sjeH, att befinna si så här ensam. — Adolf har öfvergilvit mig; ha nästan tycks förakta mig — och hvad gör det ingen vet deraf, det ligger i hans intresse att åt minstone synas älska sin far, och hvad behöf mera. Vi äro alla isolerade, en hvar arbetar fö sig; jag för mig och han för sig — ha ha hal skrattade han bittert. När det stora slinter un dån, måste man roa sig med leksaker; man ha intet annat qvar än en och annan leksak; oci allt kan man få för penningar. : Det var en tid, återtog han efter en stund: tystnad, det var en tid jag hade vänner — och de stackars kräkem hvad de blefvo bedragna — de skreko att jag var en falsk vän — de narrarne, hvem hade sagt dem att jag någonsin varit deras vän! Jag var en gång utropad som en fosterlandsvän — att jag ville afskaffa missbruk. ville: folket väl; det var inte min mening, och inte rådde jag för att folket gick efter näsan; ha ha ha, det är roligt att så der se tillbaka ibland på sin lefnad. Man må säga om mig hvad som helst ; slug har jag varit; men det är förbi — de känna mig nu litet hvar och akta sig — deri göra de rätt. Såg dun, frågade Adolf sin vän, magister Ludvig Stensson (ett namn, som majoren hittat på och som han antagit); såg du, pingstdagen, den sköna flickan, som gick till skrift i Maria?) Nej, svarade Ludvig, småleende, jag officierade icke och betraktade ej enhvar så noga; men min goda vän, löjtnanten, hade sina lekamliga jgon med sig, och jag kan således af honom få mn beskrifning på henne. Du kan ej föreställa dig), började Adolf, som Nyss ingått vid artilleriet, och som, i parenthes sagdt, såg ganska bra ut i sin enkla uniform; du